Andlighet

Sidan 1

Sidan 2

Sidan 3

Själen och kroppen

Liten ordlista

Minnesvärlden


Den objektiva minnesvärlden

Vi befinner oss nu utanför den fysiska och den andliga världen. Tankeförmågan finns kvar men det existerar inte längre några kopplingar till materiella företeelser. Den oförgängliga själen söker fortfarande förnimmelseobjekt och det som kvarstår är beständiga minnesspår av det fysiska och det andliga livet. Dessa spår utgör summan av människans alla handlingar, gärningar och meriter. Materiella kroppar förgår men minneskroppen är evig.

Människor anländer till den sjunde sfären från underjorden såväl som från himmelriket. Alla kan de gå in i sin livsbana och följa förloppet. De är på inget sätt begränsade till den aktuella livsperioden. I själva verket ser de hela sin mänskliga utveckling på jordklotet och på andra planeter. En till synes ändlös räcka av liv alltifrån det minimala partikelväsendet upp till den nuvarande gestaltningen. Var och en av dessa gestaltningar utgör minneskroppen.


Den subjektiva minnesvärlden

Det är en mycket behaglig upplevelse att se tillbaka på levda liv, i den sjunde sfären är alla visioner befriade från obehag och smärtförnimmelser. Vi ser dem inifrån som förut men nu i ett helt annat ljus. Till sist blir människan likafullt mätt även på dessa berikande återblickar. Hon lämnar nu visionen av den sinnliga tillvaron och i analogi med tidigare skeenden faller hon in i omedvetande. Åter vid medvetande ser hon två olika ljus manifesteras.

Det anses givet att hon skall uppsöka det primära vita ljuset men i dessa höga sfärer finns inget uttryckligt förbud att utforska det andra ljuset (den subjektiva minnesvärlden). Något hon dock bör ha i åtanke är att denna värld motsvarar skärselden (med en närvaro av lägre tankeenergier). Det finns även här en risk att förirra sig i självskapade skräckscenarier. Hon tillåts inte dröja kvar alltför länge i den långa raden av föreställningsvärldar.


I det inre rummet

Den subjektiva minnesvärlden förbleknar, människan har åter sällat sig till ledsagaren, fått en vision och fallit in i omedvetande. Minnesbilderna är borta, de finns fortfarande kvar men är nu i ett vilande tillstånd. Själens förnimmelse upphör inte och det som nu framträder är den sjunde sfären i sin renaste form. Utan sinnliga eller tankemässiga gestaltningar i verklig eller symbolisk form uppfattar människan endast en rumslig utbredning, en rymd av vitt ljus.

För att återknyta till själens två aspekter kan man säga att det är sinnesjälen som skapar det vita rummet, tankesjälen kan sedan fylla det med tankeformer och det är också vad som sker. Detta inre rum kan kallas för egenvärlden eftersom det är människans alltigenom privata sfär. Här är hon oinskränkt härskare över allt som existerar, den av henne skapade materien måste följa hennes minsta bud. Hon kan även skapa sig en kropp, helt efter sina önskningar.


Egenvärlden

Vistelsen i egenvärlden erbjuder oändliga möjligheter. I denna sfär är människan regissör, scenograf och aktör på en gång. I den formbara tankematerien kan hon bygga upp en värld som skänker henne behag. Hon kan även skapa karaktärer som agerar efter givna premisser. I egenskap av berättare driver hon handlingen framåt. Kanske väljer hon en aktiv roll i sin värld, kanske föredrar hon att sväva lite ovanför och endast observera skeendet.

Begreppet tid saknar innebörd i egenvärlden, ändå är vistelsen inte obegränsad. Sett utifrån perspektivet Gud/Kosmos är människans tid i denna sfär klart definierad. Ändå strider inte detta mot människans fria vilja, det föreligger ingen konflikt. I jämförelse med jordisk tid tillbringar människan ca sex månader i minnes-/egenvärlden. Men om det jordiska livet var svårt
kan man räkna med en längre vistelse. Det handlar om att utjämna olust och välbehag.


Den gudomliga sfären


Uppbrott från självet

Förr eller senare kommer den tidpunkt då människan är nöjd med sin skapande verksamhet i egenvärlden. Det hon gestaltat var vackert och fulländat men dragningen till de fundamentala jordiska energierna blir nu allt starkare. Hon vill åter känna den fysiska kontakten med jord, vatten och luft, hon vill hålla föremål i sina händer och känna deras tyngd. Viljan att gestalta nyvunna idéer i fast fysisk materia väcker på nytt en längtan till återfödelse.

I det här skedet visar sig ledsagaren på nytt, han/hon framträder som ett ljus i ljuset. Återigen smälter människan samman med denna varelse från en annan dimension. Ledsagaren visar nu upp människans liv i egenvärlden, hennes liv och skapelser, allt i en simultan och storslagen vision. Så följer en presentation av framtiden, människan skådar nu rakt in i den gudomliga sfären. Det hon ser framkallar en obeskrivlig extas och medvetandet släcks.


Extasen

Vad var det människan såg under sin extas? Detta beror till viss del på den individuella människans föreställningsvärld men vissa grundläggande drag kan ändå fastställas. I den stund människan lämnade egenvärlden fick hon motta ett budskap från ledsagaren. I ord skulle det kunna lyda så här: ”Du skall nu gå att möta den högre, universella aspekten av dig själv. Jag kommer att gå med dig för även min väg slutar här.”

I samlad gestalt går de fram mot en skimrande tron, omgiven av änglar. I tronen sitter någon som har mänsklig skepnad. När människan kommer närmare häpnar hon för det är som en spegelbild av henne själv. Spegelbilden talar till henne och innebörden är: ”Jag är din egen och alla människors universella gestaltning. Är du nöjd med din livsvandring?” Ett kort samtal följer och spegelbilden avslutar dialogen med orden: ”Kom till mig!”


Ett med Universum

Med orden ”kom till mig” släpper människan kontakten med sitt själsliga perspektiv. Hon upphör i ett slag att vara en individ som har en viss utgångspunkt i sin förnimmelse. Själen införlivas i helheten men finns kvar i betydelsen ”jag är”. Först infinner sig omedvetandet, efter en tid vaknar hon upp och nu är förnimmelsen av världen totalt förändrad. Hon är inte längre lokaliserad till en plats, istället finner hon sig vara överallt närvarande.

Människan är inte längre i kosmos, hon är kosmos. Närmare bestämt är samtliga mänskliga uttryck delar av hennes kropp. Det mänskliga är mer än bara människor, en myriad av olika livsformer ryms inom ramen för vad en människa är. Det hon upplever i sin kosmiska skepnad är alla dessa livsformer, dock inom vissa givna dimensioner vad gäller perception, rum och tid. Detta förtar inte upplevelsen, gestaltningen har likväl karaktär av oändlighet.


Kosmisk dialog

I sin kosmiska gestaltning kan människan fortfarande föra dialog med ledsagaren. Men orden behöver aldrig uttalas, förståelsen är omedelbar. På så vis fortgår en dialog genom hela den gudomliga sfären. Ledsagaren är emellertid i en helt annan dimension. Medan den kosmiska människan erfar ett fortlöpande ”nu” upplever ledsagaren istället ett orörligt ”då”. Innebörden av det sistnämnda är att det förgångna och framtiden simultant är närvarande.

Men i egenskap av ”mänsklig gud” för den kosmiska människan även dialog med ett oändligt antal mänskliga väsen i universum. Det är inte en konversation i vanlig mening, människornas böner, rop och frågor når den kosmiska människan som ett brus. Hon besvarar alla anrop utan ansträngning. Anropen rör vid henne och reflekteras tillbaka som olika slags bönesvar. Svaren kommer i den form den enskilde bäst kan förstå dem i sin aktuella situation.


Den andliga gudasfären

Hittills har den kosmiska människan vistats i det fysiska universum. Så småningom är det ändå dags att fortsätta. Även i det här höga tillståndet möter gudamänniskan sin välkände ledsagare (som nu själv är i en kosmisk gestaltning). I det sjunde planets vita ljus återser gudamänniskan sitt ”kosmofysiska” liv vilket i sedvanlig ordning följs av en extas och ett omedvetet tillstånd. Framtidsvisionen har denna gång visat den andliga gudasfären.

Att gudamänniskan lämnar den fysiska världen innebär givetvis inte att platsen blir ”vakant”. Det gudomliga medvetandet är beständigt, det enda som sker är att gudamänniskan förändrar sin fokus från den fysiska världen till den andliga. Denna andliga gudasfär är den upphöjda motsvarigheten till himmelriket. Gudamänniskans universella kroppsgestalt består nu således av en lättare materia och de uppstigande bönerna är av en helt annan karaktär.


Den gudomliga tankehimlen

Nu har gudamänniskan lämnat även den andliga gudasfären. I vanlig ordning ser hon två ljus som hon i sitt upphöjda tillstånd omedelbart igenkänner. Hon kan välja att tills vidare avböja närvaron av det vita ljuset och istället utforska ljus nummer två. Detta är uppenbarelsen av den gudomliga tankehimlen, kosmos sublima tankemateria i en enda mäktig gestaltning.

Här framträder inte Gud/Kosmos i någon objektiv bemärkelse. Istället är det en yttring av hur skaparen upplever sig själv. Men även här för gudamänniskan konversation med ledsagaren och med otaliga mänskliga väsen. Vistelsen är inte alltför långvarig, det är trots allt sfärer av tankemateria och förknippat med vissa risker. Snart nog går färden mot det vita ljuset.


Den gudomliga minnesvärlden

Efter tiden i den gudomliga tankehimlen följer återblick, extas och omedvetande, som så många gånger förut. Gudamänniskan är nu i den gudomliga minnesvärlden. Kanske känner hon sig äventyrslysten och ger sig en tid in i den subjektiva delen av denna värld. Ledsagaren rycker genast in om hon skulle förirra sig i ändlösa tankerymder. Men kanske nöjer hon sig med att gå in i den objektiva minnesvärlden och betrakta reella tilldragelser.

I den gudomliga minnesvärlden framträder den mänskliga historien i alla dess skepnader och manifestationer. Här finns alla mänskliga uttryck representerade, allt från de minsta mänskliga partiklarna, genom en mångfald inkarnationer och upp till osedda hypergalaktiska superväsen. Men det är inte bara en livsväg som framträder, i själva verket skådar hon samtliga befintliga mänskliga livsvägar, allt i en enda fundamental kosmisk gestaltning; hon själv.


Den gudomliga egenvärlden

Den kosmiska människan har just upplevt återseendets glädje i den gudomliga minnesvärlden. Nu vaknar hon upp i den universella motsvarigheten till den individuella egenvärlden. Detta är i sanning den skapande gudens arena. Här kan hon bygga upp sitt ideala kosmos. Materien svarar henne ögonblickligen, väsen och gestaltningar är ständigt redo att uppfylla alla hennes intensioner. Det är en spektakulär kontrast till den individuella människas begränsningar.

Den kosmiska människans tankar och skapelser tar sig nu allt mer jordiska uttryck. Till och med upplevelsen av allsmäktighet börjar framstå som trivial. Saker och ting manifesteras utan ansträngning, det hela är nästan lite för lätt. Hon ser den individuella människans knogande och stretande i världsliga angelägenheter men hon kan inte minnas att det var obehagligt. I stället framstår jordemänniskans liv nu som ett ideal, som en spännande utmaning.


Återfödelsen

Ungefär sju år av jordisk tid har gått sedan människan dog från den fysiska världen. Nu gör sig ett gudomligt väsen redo att återinträda i det jordiska. I den gudomliga egenvärlden har gudamänniskan strålat samman med sin ledsagare. Som förväntat ställer denne sin fråga men formuleringen lyder: ”Är du redo att återfödas?” Gudamänniskan är redo och presenteras nu en återblick av sitt självskapade universum. En framtidsvision följer. Omedvetande.

Framtidsvisionen gäller jordelivet. Gudamänniskan ser sin födelse, sina föräldrar, sin blivande livsmiljö. Hela det jordiska livet från början till slut framträder i denna ögonblicksbild. Livet som väntar ligger på en högre mognadsnivå jämfört med det förra livet. Kanske har hon även nått så långt att en ny kategori av personlighet väntar. Kanske har hon efter en rad av liv nått fram till en förändrad livssyn, gudstro. Kanske väntar en mer utvecklad livsform.

I sjätte månaden av moderns graviditet tar själen sin boning i fostret. Den observante ser kanske en skillnad från en dag till den andra vad gäller moderns utstrålning. Det ännu ofödda barnet svävar runt i tankarnas värld. Minnet från det tidigare livet finns kvar i barnets minneskropp respektive visualkropp. Men födelsen och det påtagliga fysiska livet tränger undan de subtila hågkomsterna. Återigen måste minnet av det förgångna inpräntas i den nya kroppen.


Epilog

Vad kan man säga om sanningshalten i den här visionen? Min övertygelse är att skildringen ger en rimligt god bild av ett faktiskt förhållande. Men en lika stor sanning är att felaktigheter alldeles säkert smugit sig in. Jag har ingen direkt tillgång till översinnlig information, som de flesta andra måste jag ösa ur ”visdomens källa”. Men detta är en aktiv och mödosam process, det är lätt att bli oaktsam. Jag har ibland tänkt: ”Just det här fenomenet har jag en tillräckligt god uppfattning om”. Senare har det dock visat sig att analysen var otillräcklig.

Jag hoppas således på överseende med eventuella misstag. Det hinsides är i många avseenden en snårskog, att gå vilse är inte alls svårt. Det gäller inte minst ordens belastning, vissa kända begrepp betyder olika saker för olika människor. Jag vill därför redan nu meddela att skriften uppdateras om nya fakta skulle komma i dagen. Skildringen ger för övrigt endast antydningar om vissa universella förvandlingscykler som utgör stommen i hela skapelsen. Att redogöra för dem kan möjligen vara en så vansklig uppgift att det inte ens låter sig göras.


Som en avslutning vill jag dock (i sten) hugga in tre grundsatser:


- Själen är evig och oförgänglig.

- Döden är endast ett övergångstillstånd.

- Gud/Kosmos är en oskiljaktig del av alla väsen.



Välgång och lycka åt alla.  

◄ Till menyn - Andlighet