Andlighet

Sidan 1

Sidan 2

Sidan 3

Själen och kroppen

Liten ordlista

Över floden Styx

Låt oss åter erinra oss om att det mycket sällan behöver äga rum några reningsprocesser i den första döden. Merparten av alla människor sällar sig direkt till det vita ljuset utan några större avvikelser. Så vad sker nu, när den första döden är lyckligt och väl avklarad och människan frigjort sig från sina fysiska kroppar? Låt oss gå vidare, för färden mot de andliga världarna är ännu inte avslutad.


De två ljusen

En människa som passerat gränslinjen och därmed skilt sig från sin fysiska gestaltning faller en kort tid in i omedvetande. Ledsagaren har förberett henne på detta men uppvaknandet i en annan verklighet kan ändå bli förvirrande. När vi sover drömmer vi och när vi dör från den fysiska kroppen hamnar vi också i drömmarnas värld. Men drömvärlden och den kollektiva tankevärldens nedre sfärer är inte vårt färdmål, vi måste vidare till den andliga världen.

Människan i detta skede är fortfarande i en övergångsfas. Liksom hon släppte tre av sina fysiska kroppar måste hon nu även släppa tre av sina psykiska kroppar. Detta är en process som människan aktivt måste deltaga i och vägen dit går via ledsagaren och det vita ljuset. Vid uppvaknandet ser människan det vita ljuset men även ett annat mer dunkelt ljus. Det senare är välbekant eftersom det representerar jordelivet, denna gång dock i tankegestaltning.

I den grekiska mytologin berättas om floden Styx som människorna efter döden var tvungna att passera för att komma till Hades, dödsriket. Floden bevakades av en färjekarl vid namn Karon. Inom symboliken är även passagen av en flod traditionellt förknippad med hinder och fara. Det blir här tydligt att den farliga floden i själva verket är den jordbundna tankevärlden med dess udda naturlagar, illusoriska gestaltningar och subjektiva förlopp.

Människor befinner sig ständigt i olika skeden och utvecklingsfaser. En människa som är mätt på livet eller ”vis av år” har inga svårigheter att avstå dragningen från de jordiska energierna och omedelbart uppsöka det vita ljuset. Det kan vara svårare för en person som dött helt ung, eller som i ett kosmiskt perspektiv är en ung själ i den mänskliga sfären. Dragningen till den ”jordnära” existensen blir oemotståndlig och personen väljer att gå mot det dunkla ljuset.


Skärselden

Att komma direkt från det fysiska jordelivet och kastas in i den personliga eller kollektiva tankevärlden innebär i vissa fall problem. Förutom de uppenbara olikheterna som beskrivs i stycket ”tankevärldens naturlagar” finns även skillnader vad gäller förhållningssätt människor emellan. Medan den jordiska tillvaron är individuell och tävlingsinriktad bygger den kollektiva tankevärlden snarare på samarbete och medkänsla.

En person som således försöker tillämpa den fysiska världens regler i tankevärlden utsätts förr eller senare för motgångar. Försöker han göra karriär dyker snart individer upp som är minst lika förslagna som honom. Hans eget sinne förleder honom eftersom den psykiska materien omedelbart gestaltas på tankens bud. Blotta rädslan för att hans affärsverksamhet inte skall blomstra leder till att aktierna störtdyker på börsen.

Över huvud taget all verksamhet som grundar sig på begär efter makt och rikedomar skapar i den inre världen en neråtgående spiral av motgångar och olycka. Därav benämningen ”skärselden”, ett slags helvete baserat på ett sinnestillstånd som inte harmonierar med tankevärldens rådande energier. Men det är ett helvete med ett syfte och det syftet är att anpassa individen till en avgjort mer behaglig tillvaro i det andliga livet.

En människa är aldrig utelämnad eller isolerad i tankevärldens lägre sfärer. Skulle hon bli insnärjd i sina föreställningar eller gå vilse i ett självskapat scenario behöver hon bara be om hjälp. Skyddsänglar finns hela tiden i bakgrunden och är ständigt redo att gripa in. När väl människan är redo att gå vidare kan skyddsänglarna lyfta henne ur skärselden och färden går nu som förut mot ledsagaren och det vita ljuset.


Där vägen delar sig

Det postfysiska livet kan grovt indelas i två livsområden. Dessa framträder som subtila sfärer där människan vistas efter döden. De tre tyngsta kropparna i jordklotets psykiska gestaltning bildar det som kallas underjorden. De lättare sinnliga (andliga) kropparna utgör himmelriket. Som framgår av namnet underjorden är de tyngre psykiska kropparna belägna under jordytan, himmelriket finner vi i jordens atmosfär.

Vistelsen i underjorden är förknippad med materiella företeelser, lite förenklat kan man säga att det handlar om god mat och dryck, sexuella utlevelser, makt, ära och egendom. Det som hör till himmelriket handlar mera om fulländad konst och kultur, vetenskap och filosofi samt altruistisk, platonisk kärlek. Gränsen mellan underjorden och himmelriket är tydligt definierad och människan kan inte ta del av båda dessa områden, hon måste välja mellan dem.

Det finns en sinnebild, en arketyp, som skildrar människans dilemma inför detta val: Bilden visar en vandrare som går på en väg och närmar sig ett vägskäl. Den ena vägen viker av nedåt dalen, den andra går uppåt bergen till. Vilken väg ska han välja? Vid vägskälet sitter en eremit eller kanske en tiggare. Vandraren frågar om råd men eremiten ger undvikande eller tvetydiga svar. Kontentan i sinnebilden är att var och en själv måste ta detta beslut.

Eremiten i liknelsen motsvaras i själva verket av ledsagaren. För när människan klarat av anpassningen till mer harmoniska energier (skärselden) måste hon välja mellan det bekväma (men kanske något ytliga) livet i underjorden eller det krävande, men mer berikande livet i himmelriket. Att välja den enklaste vägen är inte självklart. Baksidan av medaljen är att hon då ”avkläds” kulturella meriter, samlade i högre sinnliga och högre psykiska kroppar.


Människans utveckling

Individuell och kollektiv utveckling är den fundamentala drivkraften i kosmos. Att avstå från att välja är inget alternativ, ledsagaren tillåter det inte. Det är fullt möjligt att utvecklas som individ i underjorden men enbart inom dess givna ramar. För den som vill avancera framåt och arbeta med hela sitt mänskliga spektrum är emellertid himmelriket enda alternativet. Men däri ligger ett oeftergivligt villkor, man måste avkläda sig sina ”jordiska laster”.

Vistelsen i underjordiska eller himmelska sfärer kan ses som en aktiv semester. Jordelivet är krävande på många sätt, viloperioder är en nödvändighet. Om den enskilde söker sig till underjorden eller till himmelriket handlar mycket om var hon befinner sig emotionellt, mentalt och själsligen. Förr eller senare kommer varje människa till en punkt när det materiella förlorar i status och det himmelska framstår som allt mer lockande.

Det föreligger ingen som helst värdering av vilken universell utvecklingsfas människan råkar befinna sig i. En upphöjd fas är inte bättre, bara annorlunda. En grottmänniska skulle inte ha något större utbyte av en himmel genomsyrad av klassisk balett eller konsthistoria. Det finns ett paradis för var och en och man kan vara fullkomligt trygg i förvissningen att den enskilde kommer till rätt plats. Den andliga världen fungerar så, lika dras till lika.

Låt oss följa en människa som nått en bit på vägen, hon vill inträda i himmelriket. Hon vill ansamla mer visdom och nå utöver gränserna för sin befintliga erfarenhet och kunskap.


Prövningsproceduren

Återigen utanför världen, i den sjunde sfärens vita ljus, får nu människan nya instruktioner om vad som väntar. Hon måste lägga bort de tre tyngre psykiska kropparna för att kunna inträda i de himmelska sfärerna. I den processen kommer hon att utsättas för tre frestelser motsvarande vissa bindningar och begär till världsliga företeelser. Hon måste därvid aktivt avstå från den aktuella verksamheten, som för henne framstår som oerhört lockande.

Varje prövning innebär en konfrontation med aktiviteter i underjorden (den nedre kollektiva tankevärlden). Orten är utvald i enlighet med människans universella utvecklingsnivå och individuella tankeklimat. Om människan kan bemästra lockelsen betraktas prövningen som avklarad. Efter varje lyckligt genomförd prövning presenterar ledsagaren en sammanfattning av det övervunna hindret samt ger en beskrivning av nästföljande moment.


Första prövningen

Denna prövning handlar vanligtvis om att kunna avstå från fantastiska maträtter och drycker som av allt att döma verkar vara anrättade just för vår skull. Doften och smaken från dessa kreationer överträffar alla våra önskningar. Likasinnade personer vinkar inbjudande och säger kanske: ”Kom, här finns mat i överflöd. Skynda dig!” Dock, för en person som aldrig unnat sig en skälig måltid kan prövningen istället handla om just det; att avstå själva askesen.

Andra prövningen
 

Prövning nummer två avser att balansera känslolivet och övervinna rädslor. Det kan handla om att avstå från girighet, vi kanske frestas med ovärderliga konstföremål, fantastiska skatter, titlar och domäner. Eller så gäller det hat, vi utsätts för en provokation och utmaningen ligger i att avstå från hämndaktioner. Kanske består prövningen i att inte försjunka i bottenlös sorg efter en olycklig tilldragelse. En prövning kan gestaltas på oändligt många olika sätt.

Tredje prövningen

Den tredje prövningen går i regel ut på att lägga ifrån sig sina begär men även sina hämningar inom sexualitetens område. En man kan uppleva att inget längre hindrar honom att förverkliga alla sina erotiska fantasier, ändå måste han avstå möjligheten. En kvinna möter kanske till sist den drömprins hon aldrig fann i livet, trots det måste hon lämna honom och gå vidare. Varje prövning är alltid ”skräddarsydd” till att bringa den enskilda människans liv i jämvikt.

I och med att människan klarat av den tredje prövningen är hon fri att träda in i de himmelska sfärerna. Vi kommer att resa genom dessa sfärer och beskriva dem men det kan vara av värde att först beskriva en del komplikationer som kan uppstå under prövningsproceduren.


Komplikationer (i den andra döden)


Reningsprocessen

Det är fullkomligt naturligt att låta sig ryckas med av olika lockelser. Vanor och begär är starka faktorer i våra liv. En människa i den kollektiva tankevärlden som ”trillar dit” under en prövning behöver därför inte skämmas alltför mycket. Dock kommer hon inte tillåtas att slå sig till ro i en tillrättalagd tillvaro. I den andliga såväl som i den fysiska tillvaron sker all utveckling i cykliska förlopp. Målet är alltid att avancera mot en större livsupplevelse. Det är därför regel att ledsagaren rycker in när en människa ”fastnat” under en prövning och inte kommer vidare av egen kraft.

Dragningen till det materiella är oerhört stark, den enskilde kanske inte förmår eller vågar utmana begäret. Ledsagaren kan då rena människan med hjälp av hallucinationer vilka anknyter till hennes aktuella livssituation. De obehagliga visionerna pågår under sex nätter. Inledningsvis är synerna milda, ledsagaren framträder själv, vädjar en första gång, uppmanar en andra och befaller slutligen väsendet att befria sig från lockelsen/avarten. Mot slutet gestaltas tre demoniska mardrömsscenarier. Dock upphör de så snart människan ändrar attityd och avstår sitt invanda livsmönster.


Domen

Man måste beakta att det mänskliga sinnet är en komplicerad företeelse, världen i sig är inte alltid så enkel att överblicka. Missförstånd och komplikationer uppstår lätt. Det händer därför att vissa människor förhärdar sig och genomlider alla sex hallucinationer, om det nu beror på rädsla, trångsynthet eller andra faktorer. Går processen så långt ställs människan till svars för sina handlingar. Hon möter nu ledsagaren i gestalten av domare.

Människan kommer i denna stund hävda: ”Jag har inte gjort något fel.” Ledsagaren kan dock visa, bortom allt tvivel, att människans ”onda” (själviska) gärningar överväger de goda. Om människan ännu i denna stund ej gör avbön verkställs domen. Detta innebär att människan avkläds de högre kropparna och strandsätts på sin prövningsort (i underjorden). Ledsagaren kan nu endast vänta på att människan självmant väljer att gå vidare.


Himmelriket

Eventuella komplikationer i den andra döden är trots allt undantag, eller om man vill, ”olycksfall i arbetet”. Låt oss därför raskt återgå till människan som just klarat av sin tredje prövning och som nu i triumf går att uppsöka sin utvalda andliga ort.


Återblicken (den andra)

I samband med att människan nu lösgör sig från de lägre psykiska kropparna presenteras en återblick av livet. Skillnaden från återblicken i den fysiska döden är att människan nu ser sitt liv utifrån sin egen upplevelse, det är en subjektiv betraktelse. Liksom förut avslutas visionen av en extatisk bild av himmelriket följt av en kort period av omedvetande.

För människan som självmant uppsöker underjorden är förloppet något annorlunda. Först överger hon sina högre sinnekroppar, därefter de högre psykiska kropparna. Under extasen ser hon sin tilltänkta vistelseort i underjorden och för henne är det trots allt en inspirerande syn. Tillvaron är ju så vist ordnad att var och en med nödvändighet kommer till rätt plats.


Himlens port

De prövningar som människan genomgår äger alla rum i den kollektiva tankevärldens lägre sfärer, en relativt dunkel omgivning. Men för den som klarar svårigheterna väntar en helt annan upplevelse. Det finns en klar och distinkt gräns mellan underjorden och den andliga världen. Hur vårt sinne uppfattar denna passage mellan mörker och ljus är en subjektiv betraktelse men i allmänhet framträder gränsen som en enorm och strålande port.

Denna port har vi passerat oräkneliga gånger eftersom vi alla är eviga varelser. När vi ser porten känner vi intuitivt igen den och vet vad den står för, dess uppenbarelse är starkt inpräntad i det undermedvetna. I portens absoluta närhet mullrar en djup och dov ton vars frekvens är fundamental för vår del av kosmos. Om vi inte är på väg in är dörrarna stängda men i dess kanter kan vi ändå se ett strålande ljus sippra ut.


Ankomsten

Den döende människan har just lagt av sig den sista av de tre tyngre psykiska kropparna. Nu föds hon in i det sanna livet. Himlens portar öppnas på vid gavel, just för henne. Ljuset och strålglansen kan inte beskrivas. Hon ser att många kommer för att möta henne. En del av dem känner hon igen, andra minns hon inte än men förstår intuitivt att de är förbundna med henne på ett eller annat sätt. Detta är himlens första sfär, Kultursfären.

I Kultursfären fortlever människan i den andliga kropp vi i stycket ”sinnekroppen” beskrev som atomkroppen. Den enskilde antar formen, gestaltningen av den person de var i blomman av sin ålder, denna gång dock utan sjukdomar eller handikapp. Barn som dött tidigt i livet fortsätter som barn även i de andliga sfärerna. Vistelsen i de högre sfärerna kan ses som en viloperiod eller semester från den i regel arbetsamma fysiska tillvaron.


De andliga sfärerna

Himmelriket är ingen slutstation, människan är så att säga på resande fot genom de tre högre sfärerna. Övergången mellan sfärerna är oftast helt odramatisk. Hon kan helt stilla somna in en dag på ett ställe varefter hon vaknar upp i en helt annan omgivning. Samtliga sfärer äger stor skönhet men de har olika kännetecken som vi här kan beskriva i korthet.

Kultursfären

Den första himmelska sfären inleds med helande och introduktion i det nya livet. Därefter kan människan ta del av verksamheten. Kultursfären är nyskapandets område, nya färdigheter och förmågor som grundläggs här kommer hon senare förverkliga i fast fysisk materia. Det kan handla om konstnärliga uttryck i färg och form. Det kan gälla att utveckla nya metoder inom botanik, pedagogik eller varför inte bergsklättring. Listan kan göras lång.

Förståndssfären

I denna sfär utvecklas nya idéer i fråga om bland annat teknik, elektronik, astronomi och matematik. Hur kan nya landvinningar inom dessa områden förbättra människans villkor under den jordiska tillvaron? Vad skall forskningen ha för inriktning, var skall man lägga tyngdpunkten? Dessa är några av frågorna man fördjupar sig i. Det finns även en skola för analys, logik, kreativt tänkande samt filosofi i alla dess former.

Empatisfären

Den tredje himmelska sfären är den altruistiska kärlekens och medkänslans område. Här har människan möjlighet att aktivt träda i det godas tjänst. Empatisfären är utgångspunkten för skyddsänglarnas verksamhet på olika områden i livet. Men här finns även tillfälle att utöka kunskapen om människan i sitt sociala sammanhang. Det handlar om psykologi, intuition
och parapsykologi. Slutligen kausalitet och karma, lagen om orsak och verkan.


Tiden i himmelriket

Sett utifrån jordiska förhållanden tillbringar människan två år i varje himlasfär. Eftersom det är en harmonisk tillvaro fri från sjukdomar går ingen tid förlorad. Det finns dagar och nätter även i himmelriket. Dagarna är i regel fyllda av verksamheter, ändå är sömnbehovet betydligt mindre än på jorden. Det finns ingen känsla av prestation eller stress, var och en gör ju vad han eller hon helst åstundar. Rekreation och lek är en del av vardagen och glöms inte bort.

En människa som fullgjort sin tid i den aktuella sfären förstår intuitivt när det är dags att gå vidare. Övergången mellan de himmelska sfärerna sker helt spontant. Människan somnar in i en sfär och vaknar upp i en helt annan omgivning. Men även här finns människor hon känner igen sen tidigare och hon är snart inbegripen i denna sfärs göromål. Nu har hon en ny subtil kropp, den tidigare är upplöst men förmågan att återskapa den finns fortfarande kvar.


Att bryta upp

Även vistelsen i himmelriket har ett slut. Ca sex år har gått av jordisk tid, undantaget är barn som dött från den fysiska världen i mycket unga år, de tillbringar i regel betydligt mindre tid i de himmelska sfärerna. Människan är nu klar med sina göromål i empatisfären och det är dags att ta farväl av gamla och nya bekantskaper. Men många intryck och idéer har kommit till och redan nu framträder en begynnande lust att återvända till den fysiska världen.

När människan lämnar himmelriket dras hon återigen till det vita ljuset, ledsagaren väntar som alltid. I den andliga tillvaron förekommer inga komplikationer, ledsagaren kan genast ställa sin obligatoriska fråga: ”Är du beredd att dö?” Nu handlar det alltså om att dö från den andliga världen. Förutsatt att människan är redo ser hon nu en återblick av sitt liv i himmelriket. Vid gränslinjen ser hon slutligen sitt kommande liv i den subtila tankehimlen.


I himmelska tankesfärer

I och med att människan dog från den andliga världen och släppte banden till sina lättare sinnekroppar, föll hon också in i omedvetande. Hon vaknar nu åter upp och ser två ljus som gryr, det ena är det vita ljuset där ledsagaren väntar. Det andra är jordklotets högre tankesfärer som hon fortfarande är förbunden med genom sina lättare psykiska kroppar. Människan kan utforska dessa sfärer på egen hand men ledsagaren ingriper om hon skulle gå vilse.

Ett genomgående tema i den tibetanska dödsboken är att den döde människan genomgår ett antal svimningstillstånd innan hon återföds. Vi förstår nu att det är varje gång människan överger sina sinne- eller tankekroppar som detta inträffar. Så sker även när människan låter sina sista kvarvarande psykiska kroppar upplösas och inträder som fullvärdig medlem i den sjunde sfären. Hon har upplevt sfären i ledsagarens närvaro, nu får hon erfara den själv.  

► Nästa sida