Liv efter livet

Liv efter livet

Var inte rädd för döden

Prolog

Emellanåt ser man följande uttalande i böcker och tidskrifter: ”Det enda vi inte kan veta någonting om är döden, ingen har någonsin kommit tillbaka och berättat.” Men är det verkligen sant? Är det inte snarare så att historien svämmar över av ordinära och framstående människor som på ett mycket påtagligt sätt har dött, men som på en direkt uppmaning från personer på ”andra sidan” vänt tillbaka för att vittna om ett liv efter detta.

På min tidigare arbetsplats fanns en sjukhuspräst som ibland höll föredrag för personalen. Vid ett tillfälle handlade det om vård i livets slutskede. Ett par ord präntade sig fast: ”Döden är ett tillstånd”. Uttalandet var märkligt och jag förstod det inte då. Långt senare kom jag tillbaka till dessa ord och nu fanns även tanken på återfödelse med i bilden. Nu tog jag ett beslut, jag skulle göra en tankeresa, en resa i mellantillståndet från död till återfödelse. Så blev det!

En annan verklighet

När jag var ca 26 år blev jag mycket sjuk. Under en mycket lång och svår tid kunde jag knappt äta någon mat alls, till och med vanligt vatten var ett problem. Förståeligt nog rasade mitt liv sönder och samman. Jag orkade ingenting, mina tidigare intressen blev omöjliga, alla vänner försvann och jag gled in i en skuggtillvaro. Allting som kan förknippas med ett liv gick förlorat, med ett undantag; jag dog inte utan blev kvar i den fysiska världen som en vålnad av kött och blod.

Men under denna mardrömstillvaro hände något annat. Eftersom min förbindelse med den fysiska världen var mycket begränsad öppnades en dörr upp till den andliga världen. Det skedde gradvis och under många år. Den insikt som kom till mig var inte av intellektuell art, det var hjärtats kunskap, en ren och intuitiv visdom. Jag såg människan i ett kosmiskt perspektiv, jag såg hela den gudomliga planen för liv och död. Var det en tynande kropps hallucinationer? Kanske, men låt mig ändå försöka beskriva något av det jag såg:

I dödens närhet

Utanför kroppen

En del människor råkar ut för det som kallas sömnparalys, de vaknar på morgonen helt stela i kroppen och kan inte röra sig. Detta tillstånd, som kan vara skrämmande, är ett förstadium i upplevelsen att befinna sig utanför sin fysiska kropp. Min upplevelse av fenomenet (det har hänt vid ett antal tillfällen) är att det är fullständigt ofarligt. Den starka rädsla man ändå kan känna (när själen skall till att lämna kroppen) är troligen en kroppslig skyddsmekanism. Det sägs att shamaner helt obehindrat kan kontrollera detta tillstånd och göra resor i den fysiska eller psykiska världen för att inhämta information eller bota en viss krämpa.

Ett liknande fenomen är att vakna (bli helt medveten) fast man drömmer. Vid dessa tillfällen kan man erfara att man besitter olika psykiska kroppar med olika egenskaper. En kropp kan motsvara den fysiska kroppen, en annan flyger man obehindrat med bland kända och okända drömlandskap. Om man vill besöka den kollektiva tankevärlden måste man först bli medveten i drömmen. Ofta är man inuti ett hus (en symbolisk bild av den egna kroppen). Man kastar sig då resolut genom ett fönster i huset*, eller uppsöker en balkong på övervåningen. Passagen genom fönstret kan erbjuda ett visst motstånd men om man lyckas är man ”ute”.

* Pröva för all del inte detta om du har svårigheter att skilja drömmens verklighet
från den vakna verkligheten.

Den mörka tunneln

Att ha en ut-ur-kroppen-upplevelse (UKU) behöver inte alls innebära att man skall till att dö men det är samma fenomen som uppträder i båda fallen. Många personer beskriver hur de färdas genom en mörk tunnel vid utträdet ur kroppen. Man kan ibland få en bild av ingången till tunneln vilken framträder som en brusande virvelformation. Ibland hörs dånande eller ringande ljud och en del personer hör även röster under denna fas.

Själva tunnelformationen har med själens varseblivning att göra. Hos människan sitter själens ”fästpunkt” uppe i huvudet (tallkottkörteln), man kan säga att själskärnan ”landar” där. När utstrålningen (själsauran) aktiveras flyttar sig dock själskärnan. Detta beror på att själsauran sväller ut och anpassar sig efter den fysiska kroppen. Därvid kommer själskärnan röra sig ner mot kroppens centrum (solarplexus) och ta sin boning där.

Nu kan vi förstå tunnelupplevelsen. Under en UKU börjar själsauran dra sig tillbaka och krympa ihop. Själskärnan (det lilla svarta hålet) rör sig då upp mot fästpunkten i huvudet. Under den korta tid som själsauran drar sig tillbaka får själen ingen information vare sig från sina fysiska eller psykiska kroppar. Själen kan då se ”utifrån sig själv” och resultatet blir en ibland blixtsnabb ”tunnelfärd” från solarplexus till utträdespunkten i huvudet.

Den fysiska döden

Låt oss nu utan rädsla titta på vad som egentligen händer när en människa dör. Det enklaste sättet är att följa en gammal människa som helt stillsamt somnar in när hennes tid är inne. Hon kan då uppleva att kroppen gradvis paralyseras från fötterna och uppåt. Hon hör brus och dån och ser sig själv färdas genom en mörk tunnel. Vid tunnelns slut ser hon ett inbjudande vitt ljus som hon instinktivt känner sig dragen till.

Som ”tunnelresenär” kan hon ha olika färdmål men resultatet är alltid att själen lämnar den fysiska kroppen. Hon hör nästan som ett klickande ljud inne i huvudet och i nästa ögonblick är hon utanför sin fysiska kropp. Kanske ser hon sig själv uppifrån liggande i sängen eller så står hon bredvid sängen och betraktar sin ”sovande” kropp. Nu är hon fri att på ögonblicket ”resa” vart som helst i världen, söka upp sina vänner och ge dem en avskedskram.

I det här skedet kan händelseutvecklingen ta lite olika vägar. Den gamla människan som är helt klar med livet och som gjort upp med sitt förflutna tar säkerligen raka vägen till det vita ljuset utan att se tillbaka. Men även om hon är klar att lämna världen kanske hon vill ta ett sista farväl av sina nära och kära. Hon väljer då att tillfälligt lämna det vita ljuset och istället uppsöka sina närmaste i den fysiska världen.

Ingen av hennes vänner (utom kanske någon medial person) kommer att se eller höra henne när hon dyker upp. Däremot kan de känna en våg av värme strömma igenom sig när de får en osynlig kram eller kanske en kyss på kinden. De kan bli undrande över denna upplevelse bara för att senare drabbas av sorg eller saknad när de får ett oväntat telefonsamtal där det framgår att deras gamla vän nu somnat in för gott.

Ledsagaren

Nu finns inga hinder längre. Den döende människan ser åter det vita ljuset gry. Det börjar som en mikroskopisk punkt av ljus som snabbt växer och snart omsluter henne fullständigt. Hon befinner sig nu utanför världen, hon är i den sjunde sfären vilken hon upplever genom sin minneskropp. Här möter hon ett upphöjt väsen, en formlös eterisk ljusvarelse.

Detta väsen är ledsagaren, manifestationen av hennes högre jag. Ledsagaren är tvillingsjälen som delar hennes livsbana men med en helt annan utgångspunkt. Medan människan upplever sitt liv utifrån ett nu, upplever ledsagaren samma liv fast simultant. Ledsagaren ser samtliga händelser samtidigt. Det är en annan livsdimension, annorlunda fast lika verklig.

I en överordnad position har ledsagaren en återkommande uppgift. Han (el hon) måste finnas till hands i de situationer när den underordnade själen byter position mellan olika tillvaroplan. Människan, som ännu inte är slutgiltigt skild från sin fysiska kropp (vanekroppen), får nu en fråga ställd till sig. Frågan är inte formulerad i ord men innebörden är solklar: ”Är du beredd att dö?”

Återblicken (den första)

Frågan som ledsagaren ställer är ingen artighetsfras. Själen är fortfarande i förbindelse med vanekroppen genom den tunna silvertråden. Processen kan avbrytas eller uppskjutas om det finns saker och ting som behöver klaras upp först. Men annars, om inga hinder kvarstår, kan ledsagaren gå vidare med återblicken. Detta är när människan ser hela sitt liv i blixtbelysning. De flesta känner förmodligen till uttrycket: ”Jag såg hela mitt liv passera revy”. Återblicken är simultan, ögonblicklig. Ledsagaren kan dock rikta fokus på viktiga skeden i livet.

Det som händer är att människan tillfälligtvis smälter samman med ledsagarens minneskropp. I denna stund kan människan för ett ögonblick uppleva verkligheten såsom ledsagaren själv uppfattar den. Människan ser sitt liv i en omedelbar vision och det som uppenbaras är den faktiska, objektiva livsvägen, inte hennes personliga upplevelse av händelseförloppet.

Återblicken kan vara en jobbig erfarenhet. Man får nämligen inte bara återuppleva händelser i sitt liv, man får även påtagligt erfara hur ens medmänniskor kände i olika situationer. Om man till exempel talade illa om en person så får man känna på hur den gärningen upplevdes av personen just då. I återblicken handlar allt om att frigöra sig från den sinnliga världens tyngre kroppar nämligen vanekroppen, nervkroppen och plasmakroppen. Dessa tre kroppar har alla med det fysiska livet att göra och de behövs inte i de andliga världarna.

Gränsen

När återblicken nått sitt slut inträder en ny fas i dödsprocessen. Nu handlar det inte längre om att se tillbaka utan om att blicka framåt. Ledsagaren visar nu upp en annan del av livsvägen, närmare bestämt den som beskriver människans tilltänkta andliga tillvaro. I en vision ser hon nu en himmelsk vistelseort och de människor som har sin hemvist där. Denna vision är en höjdpunkt, den är njutningsfylld och mycket lockande. Människan känner igen personer hon mött tidigare. De vinkar åt henne och bjuder henne att komma över dit där de är.

Den döende människan har i det här skedet fått mycket klara instruktioner av ledsagaren. De har aldrig uttalats i ord men skulle kunna låta så här: ”När du når fram till gränsen kommer du att skiljas från din fysiska kropp. Du kommer att förlora medvetandet en tid men när du vaknar ser du det vita ljuset igen. Gå till det ljuset, se inte åt andra ljus.” Det som ledsagaren avser med ”gränsen” är en skiljelinje där förbindelsen med de tre tunga fysiska kropparna bryts permanent.

Gränsen eller skiljelinjen kan framträda på mycket olika sätt beroende på hur människans föreställningsvärld ser ut. Det kan till exempel vara en gräsäng med ett staket på mitten eller så är det en ravin som korsas av en bro. Människan måste själv överskrida skiljelinjen men om hon är rädd är ledsagaren vid hennes sida. Med passagen av skiljelinjen har människan klarat av den första döden, vilket står för separationen från den fysiska världen.

Komplikationer (i den första döden)

Innan vi närmar oss skeendet i den andra döden (frigörelsen från de tre av de psykiska kropparna) bör vi granska en del komplikationer som under vissa omständigheter kan uppstå under den fysiska döden.

En hastig död

Döden är inte alltid en stilla och eftertänksam process, det händer att människor rycks bort från livet på ett ögonblick. Under sådana omständigheter, kanske vid en bilolycka, faller den drabbade människan genast in i omedvetande och silvertråden slits av. Hon vaknar upp nästan omedelbart och ser att hon fortfarande befinner sig på olycksplatsen. Men saker och ting är inte riktigt som de brukar. Hennes kropp har något transparent över sig och när hon rör vid föremål går handen rakt igenom som om den bestod av luft. Till råga på allt är det ingen på platsen som vare sig ser eller hör henne när hon försöker påkalla uppmärksamhet.

Sådana här egendomliga händelser får nog de flesta att inse att de inte längre befinner sig i livet. Åsynen av den kvaddade bilen och den egna kroppen liggande livlös ger det definitiva beviset. Detta kan vara ett tillfälle då människan grips av panik eftersom hon inte längre kan återinträda i sin fysiska kropp. Men det är inget att oroa sig över för nu framträder plötsligt en person som både ser och hör henne. Kanske presenterar han sig även som hennes skyddsängel för det är just vad han är. Han kunde inte förhindra döden, för den var innesluten i hennes livsväg, men han kan nu hjälpa henne att gå vidare genom att bejaka det vita ljuset.

Om skyddsänglar

Alla människor har skyddsänglar, de finns med oss från den dagen vi föds. En del människor har fler än en skyddsängel men det är alltid en av dem som är i ledande position. Dessa änglar kan sägas vara vanliga människor som nått en högre grad av utveckling än de flesta av oss här på jorden. I fysisk mening är de varelser av ”G-vågor” (se tonalkroppen) och de har sin hemvist i en andlig sfär som genomsyras av stor empati och kärlek.

Många människor är fullt medvetna om sina skyddsänglar och känner dem även vid namn. Somliga barn har till exempel osynliga lekkamrater under en period i sitt liv. Skyddsänglarna kan vara behjälpliga på flera områden med de är noga med integriteten. De griper inte in i en människas liv om det inte är i full överensstämmelse med vad människan själv vill. De skrider dock genast till handling när en människa behöver inse att hon just har dött.

Förnekelse

Det är en särskilt sorglig tilldragelse när en person vägrar inse att han inte längre är i livet. Ett typiskt exempel på detta är den trogne vaktposten som i krigets slutskede träffas av en förlupen granat och dör. Han vaknar till igen och återtar sin post, trots att han inte känner sig som förut och trots att materien uppträder egendomligt. Han tänker kanske: ”Fienden har beskjutit mig med nervgas som påverkar mina sinnen”. En människa dyker upp i posteringen som känner honom vid namn och som dessutom påstår att han nyss dog av en granat. Detta tror inte vaktposten ett ögonblick på, han förhärdar sig och tänker: ”Fienden är mycket sluga, nu har de skickat en spion som vill få mig att ge upp”.

Ett annat exempel på förnekelse är en rik människa som under hela sitt liv samlat ihop en mängd personliga ägodelar och dessutom uppfört storstilade byggnadsverk och trädgårdar. Plötsligt dör den rike människan men hon kan inte acceptera faktum, hon vägrar lämna ifrån sig allt hon kämpat så hårt för att vinna. Inte längre i sin fysiska kropp men närvarande i subtil form gör hon livet surt för alla inkräktare som försöker bo i hennes hus eller använda hennes ägodelar. Eller, en människa så besatt av kärleken till en annan att hon går emot döden själv. Hon dör men vill under inga omständigheter lämna sin käraste. Döv inför alla varningar blir hon kvar vid sin levande make/maka och försöker skydda denne för alla faror.

Reningsprocessen (i den första döden)

Det är nu på intet sätt meningen att människan, eller något annat väsen, skall leva permanent i ett tillstånd som varken är liv eller död. Därför finns det en evig och universell handlingsplan som syftar till att omvända vilsekomna själar. Omvändelsen tar formen av en reningsprocess där den vilsne själen genom hallucinationer eller drömmar bringas att lämna sin vistelseort och snarast uppsöka befrielsen i det vita ljuset.

Låt oss följa en människa som, mot bättre vetande, flyr det vita ljuset och dras till den fysiska världen. Iklädd sin ”fantomkropp” (nervkroppen + plasmakroppen) uppsöker hon sin invanda livsmiljö i ett fåfängt försök att fortsätta livet som om ingenting hade hänt. Hennes tyngsta kropp (vanekroppen) kan hon inte återvända till, den är antingen i koma eller så finns den inte mer. Hon tar i det här läget ingen notis om skyddsänglar som vill vara behjälpliga.

Nu framträder i tur och ordning sex visioner/hallucinationer för den vilsna människan. De manifesteras nattetid inom loppet av sex dygn. De inledande synerna är endast att betrakta som obehagliga men mot slutet av de sex dagarna blir de alltmer demoniska för att sluta i ett veritabelt inferno. Drömsynerna knyter an till de samlade intrycken i människans tyngsta fysiska kroppar; vanekroppen, nervkroppen och plasmakroppen.

Naturligtvis behöver ingen enda människa genomlida denna mardrömstillvaro från början till slut. I samma stund den nödlidande ber om hjälp förs hon omedelbart upp till ljusplanet och kan inleda återblicken och frigörelsen från de fysiska kropparna. Men det finns människor som är så ohjälpligt låsta i sina illusioner att inte ens de värsta tänkbara plågor kan få dem att omvända sig. I dessa fall möter de återigen sin ledsagare, nu i rollen av domare.

Den jordbundnes väg till befrielse

Som det sjunde och sista steget i reningsprocessen framträder ledsagaren som domare, ofta i en skrämmande och vördnadsbjudande gestalt. Den vilsne människan har nu en sista chans att göra avbön annars döms hon att vistas på det fysiska planet som en gengångare. Detta är ingen avundsvärd tillvaro med tanke på fantomkroppens begränsningar. Skulle hon falla för domen återstår endast en sak, hon måste söka inom sig själv för att på alla sätt försöka komma till klarhet om orsaken till sin svåra situation.

I särskilt svåra fall kan gengångarens vistelse på det fysiska planet ta mycket lång tid. En människa i en fantomkropp kan inte återfödas direkt till den fysiska världen, vägen till återfödelse går alltid över andliga sfärer. Den jordbundne är ofta inte mottaglig för vägledning utifrån. Det enda som återstår är att låta tiden och omständigheterna verka tills personen i fråga slutligen inser sin hopplösa belägenhet och ber om hjälp. Risken är obefintlig att en människa blir kvar för länge som gengångare. Vägen till ljusplanet är alltid öppen.

► Nästa sida