|
I det föregående avsnittet tog vi upp tomrummets fundamentala egenskaper. Vi
visade hur elektronen och dess antipartikel positronen skapades när
ljuspartikeln, fotonen, nådde ett kritiskt värde och delade upp sig i två
elektriskt laddade partiklar. Där framgick också att neutriner ingår som en
självklar del av elektronens natur och att dessa såväl har massa som en svag
laddning. Denna sida är ytterligare en studie och fördjupning i några av de
aspekter som kan förknippas med elektronen.
Elektriska fält
Bilden till höger visar hur en förskjutning bland tomrummets nol
ägt rum (läs i del 1 om nol). Ett område av noliter har därvid
bildats till vänster i bilden och ett område med niliter har
bildats till höger. Några elektriska fält syns ännu inte men de
uppstår så snart förskjutningen ägt rum. Tomrummet är dynamiskt
och anpassar
sig genast till det nya förhållandet. När det gäller området med
noliter kommer nol i den omedelbara omgivningen försöka fly utåt
för att i möjligaste mån återta tomrummets ideala tillstånd.
|
 |
När det gäller området med niliter kommer omgivande nol istället att dras in
mot centrum för att på så vis återta det ideala avståndet mellan rummets
samtliga nol. I ingetdera av fallen kommer utjämningen lyckas helt och
resultatet blir en ”störning” i det ideala vakuumfältet. Området där nol
ligger tätare än normalt har skapat ett positivt elektriskt fält och området
där nol är i underskott har skapat ett negativt elektriskt fält. Fältens
existens kommer inte upphöra förrän de motsatta områdena möts och
neutraliserar varandra. Elektronen och antipartikeln positronen har
motsvarande inverkan på tomrummet. Enligt definitionen i del 1 är det
elektronen som bildar ett ”hål” i vakuum med negativ massa och som en
konsekvens därav; negativ laddning.
Vakuumgeometri
Varför har då elektronen just den massa som den har? Det är i och för sig
sant att elektronen och positronen skapades vid en viss energi, när fotonen
nådde sin kritiska punkt (se del 1). Detta ensamt kan inte förklara varför
elektronen behåller sin massa och förblir en stabil partikel. Rent
teoretiskt borde fria noliter och niliter med tiden ”krympa ner” elektroner
och positroner och göra att de försvann men detta tycks inte ske i naturen.
Förklaringen ligger i den nakna elektronens sfäriska form. Elektronens fria
niliter har det exakta antal som motsvarar en perfekt geometrisk form i tre
dimensioner. Om niliter läggs till eller tas bort från detta antal kommer
elektronen genast återta den perfekta formen genom att reglera skillnaden
gentemot tomrummet.
Den här förmågan hos vakuum att premiera symmetriska former kallar jag själv
för vakuumgeometri. Det är detta fenomen som orsakar att
elementarpartiklar uppstår vid mycket specifika energinivåer. Jag avser att
i senare avhandlingar visa hur elektronen i sin tur delar upp sig i
kvarkar. Även dessa kvarkar måste då var och en motsvara en perfekt
geometrisk form. När det gäller fotonen är en stabil form inte möjlig
eftersom dess massa kontinuerligt ändrar sig från ett minimum till ett
maximum och tillbaka igen. Man måste förmoda att fotonen ändå bibehåller sin
energi i mötet med fria noliter och niliter. Troligen sker en
nol/nil-parbildning, den ena partikeln ”reparerar” den uppkomna skadan medan
den andra sänds iväg.
Elektronen som
våg
En elektron som rör sig i rummet består inte hela tiden av samma niliter.
Själva rörelsen uppstår när elektronen ”plockar upp” nil från vakuum i
färdriktningen och avger samma antal nil i ”utgångsriktningen” dvs. bakåt.
Studerar vi istället rummets nol när elektronen passerar förbi kommer vi
finna att de rör sig åt motsatt håll jämfört med elektronens färdriktning.
Positronen får följaktligen motsatta egenskaper, den lånar nol i
färdriktningen och avger samma antal nol bakåt. Elektronens och positronen
rör sig i tomrummet utan energiförlust, dvs. vakuum saknar
”sirapsegenskaper”. Materiens inneboende ”tröghet” har inte med rörelsen i
sig att göra utan är en effekt av stående gravitationsvågor runt
partiklar (mer om detta längre fram).
Elektronens
magnetiska moment
Elektroner och positroner som är i rörelse uppträder som om de
vore små magneter. Fenomenet är en effekt av partiklarnas
spinn och tomrummets nol/nil-enheter.
Bilden visar en positron som rör sig från
vänster till höger. Punkt A visar en nol i
vakuum som dras med fram till punkt B. |
 |
I del 1 berörde vi spinnets natur och konstaterade att det var kraftigast i
partikelns centrum och avtog i styrka utåt. Det som händer i vårt exempel är
att rummets nol, på grund av spinnets riktning, kommer att förskjutas en bit
framåt samtidigt som de trycks nedåt i en u-kurva. Denna hoptryckning av nol
bildar det som är positronens magnetiska pluspol, den motsvarande
förtunningen av rummets nol bildar positronens magnetiska minuspol. Vi kan
här genast konstatera att om en elektron eller en positron är i vila i
förhållande till tomrummet uppstår inget magnetiskt moment, en kontinuerlig
rörelse framåt krävs.
Gravitation på
partikelnivå
|
Ljuset brukar beskrivas som en transversell vågrörelse. Den
motsvarande, longitudinella vågrörelsen är precis lika vanlig,
den genomströmmar kosmos i alla riktningar. Vågorna liknar
ljudvågor fast istället för luft som medium rör sig de
longitudinella vågorna (G-vågorna) i vakuum. Att vetenskapen
inte kunnat registrera dessa vågor beror på att hastigheten är
mångfalt snabbare än ljushastigheten. G-vågorna utgår i själva
verket från ett centrum i alla väsen. Fysiken närmar sig här
raskt det andliga området. G-vågorna förekommer inom sju
frekvensområden vilket i praktiken motsvaras av vissa
existensnivåer. |
 |
Räknat nerifrån är dessa nivåer; partikelnivån, cellnivån, människonivån,
planet/sol-nivån, galaxnivån, galaxhopnivån samt hyperrymdnivån (den
sistnämnda är en alltigenom förandligad existens). Det frekvensområde vi
vanligen förknippar med gravitation finner vi på den nivå som kallas
planet/sol-nivån. På partikelnivå skapas s.k. stående vågor runt en
partikel (se bilden ovan till höger). Detta fenomen brukar kallas för
interferens, vågor utifrån och vågor som reflekteras tillbaka bildar ett
störningsmönster.
Elektronens
exciterade tillstånd
|
Grundskolans
fysik har lärt oss att elektroner som tillförs energi hoppar
till mer energirika banor (i atomen). När de sedan hoppar
tillbaka utsänds överskottsenergin i form av ett ljuskvantum, en
foton. Var fanns då energin när elektronen var i sitt energirika
(exciterade) tillstånd? Vi kan förstå detta om en modell införs
där en enskild foton kan knyta sig till en laddad partikel och
bilda s.k. bundet ljus. |
 |
Betrakta bilden ovan till höger. Vi ser där en enskild foton vars vågmönster
ligger i en elliptisk bana runt en elektron, markerad som en vit punkt.
Fotonens positiva pol måste hela tiden vända sig mot den negativa elektronen
för att fotonen skall kunna vara kvar i sin omloppsbana. Men till saken hör
att fotonens elektriska och magnetiska fält byter riktning vid halva
våglängden. Om fotonen vill förbli i omloppsbana behöver den ”flippa över”
och rotera 180 grader. Detta sker vid vändpunkten vp, när den är som
längst från elektronen. All materia har en beständig kvantitet av bundet
ljus vilket kan beskrivas som materiens ljuskropp.
En elektron som rör sig runt en atomkärna beskriver en elliptisk bana. När
elektronen är som närmast den tyngre kärnan sker en förskjutning varvid
rörelseriktningen ändras något. På så vis kommer elektronen röra sig i
”rosettbanor” runt atomkärnan. En vanlig elektron rör sig snabbt och i snäva
banor runt kärnan men om en foton binder sig till elektronen blir den
plötsligt tyngre och förlorar något av sin snabbhet. Elektronen kan inte
behålla sin tidigare bana med bevarad stabilitet utan går in i en större
ellips som ligger längre ifrån kärnan. När fotonen så småningom utsänds
återtar elektronen sin ursprungliga bana.
◄
Till menyn: Partikelfysik
|
