Kosmologi

 Faktareservation
och källor

Sidan 1

Sidan 2

Sidan 3

Sidan 4

Skärningspunkter

I mina artiklar återkommer jag ofta till solens tvillingstjärna, Nemesis, och dess rörelse genom vårt solsystem. Denna slocknade stjärna rör sig inte enligt en klassisk elliptisk bana. Nemesis passerar förhållandevis nära solen vilket gör att den faktiskt korsar sin egen bana på tillbakavägen. Kontentan i det hela är att stjärnan Nemesis rör sig genom solekliptikan på två olika ställen. Man bör lägga till här att Nemesis anländer nerifrån, det vill säga snett underifrån, jämfört med de övriga planeternas plan. En ”normal” ellips skulle ha korsat en och samma planetbana två gånger men Nemesis beter sig lite annorlunda.

Nemesis position just nu är just under solekliptikan, dock vet vi inte exakt var den befinner sig. När den anländer så kommer den från södra stjärnhimlen och rör sig därefter snett uppåt, just som kometen Hale Bopp gjorde på sin tid. Den korsar ekliptikan vid Jupiters position och fortsätter upp till sin högsta punkt på den norra stjärnhimlen. Asteroidbältet bildar resterna efter en kollision mellan en av Nemesis dåvarande planeter och en planet som tidigare befann sig mellan Mars och Jupiter. Planeten har kallats Maldek och Malona, det är inte uteslutet att en av solsystemets mindre månar (Ceres) är återstoden efter den kollisionen.

Det riktigt intressanta kommer när vi granskar den andra skärningspunkten, den hittar vi nämligen vid positionen av planeten Jordens bana. För när Nemesis återvänder från sin högsta position på himlen (det tar knappt 900 år) så korsar den åter ekliptikan, och detta sker just vid jordens bana runt solen. Jorden kallas i sumeriska källor för ”den kluvna”, Ki, vilket antyder att den bildats ur en större kropp. Den fornnordiska mytologin anger att jorden skapades av jätten Ymers kropp. Ymer skulle alltså ha varit en enorm planet som delades i två. Jorden blev en del, den andra bildade ”himlen” det vill säga planeten Anu.

Även andra mytologiska källor berättar om en gud som ansågs vara ”föreningen av himmel och jord” men som till slut delade upp sitt väsen. Troligen har Nemesis inte kolliderat fysiskt med Ymer, den har endast kommit så nära att jätteplaneten slitits itu av den starka gravitationen. Efter uppdelningen dras såväl Jordklotet som Anu med av stjärnan Nemesis och i dess närhet etablerar de sina former och egenskaper. Anu skulle, långt senare, komma att kollidera med en himlakropp; troligen var det just Maldek den slog samman med. Detta ledde till att en bit bröts loss från Nibiru och bildade en självständig planet; Luna, vår måne.
 

Ombytta roller

Det kan förefalla märkligt, närmast ofattbart, men den planet som har sin position i jordens omloppsbana tycks vara utbytbar. Detta beror på att Nemesis, solens tvilling, passerar den positionen en gång på 3661 år. Vid sådana tillfällen byts den stationära planeten ut under vissa omständigheter. ”Lagret” av tillgängliga planeter finner vi bland Nemesis sju omgivande himlakroppar. Det fanns en tid, för många tidsåldrar sedan, när jordens position i vårt solsystem låg öde. Vårt jordklot existerade då men hade statusen av en ”dubbelplanet” tillsammans med Anu runt stjärnan Nemesis, de var syskonplaneter.

Planeten Anu var även då omgärdad av två satelliter; Luna, vår nuvarande måne och den lilla månen Cruithne [Krinjə]. Äldre piktogram föreställande den bevingade disken, Nibiru, är även försedda med två ”hjulliknande” föremål. Den postmoderna civilisationen kan ha känt till att Anu var förknippad med två månar. Men någonting hände uppe i den himmelska planetkonstellationen då Nemesis passerade solsystemet. Anu drogs ur balans av de andra planeterna och slungades ner i djupet (till jordens nuvarande läge). Jordklotet Ki blev kvar runt Nemesis men övertog den dagen styret av Anus månar. Sedan dess har Anu av allt att döma fångat in två nya månar.

Vi kan här ha förklaringen till att uråldriga civilisationer har berättelser om en era när det inte fanns någon måne på himlen. Jordklotet adopterade, fångade in, vår måne men detta skedde redan under ”guldåldern” då gudasönerna bebodde jorden och när jorden själv befann sig i Nemesis solsystem. Den himmelska planeten Anu var ”nedslängd” till en jordisk tillvaro och detta kan vara ursprunget till berättelsen om ängeln Lucifer, som, anklagad för övermod, uteslöts från himlen: ”Hur har du inte fallit från himmelen, du strålande morgonstjärna! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du folkens förgörare.”

Men vid en senare passage skulle Anu komma att återta sin tron i himlen. Samtidigt övertar jordklotet positionen som jordbunden planet, kanske som ett kärleksfullt offer (någon måste bära den tunga bördan). Denna gång följer månarna Luna samt Cruithne med ner i djupet och de är med oss än i dag. En bild av ett hårt arbetande ”gudateam” börjar ta form; fadern Anu, modern Jorden, sonen Luna och en kringjagande ”hund” bistår mänskligheten. I en framtid kan jordklotet mycket väl fångas in igen och återgå till systemet Nemesis. Antyds detta i sädesfältformationen där planeten jorden saknas?
 

Den oövervinnerliga solen

Vad ligger egentligen bakom berättelserna om den historiske ”Mithras” och titeln ”Deus Sol Invictus” som den romerska kulturen lånade av äldre mysteriereligioner? Deus Sol Invictus (den oövervinnerlige solguden) är, menar jag, i själva verket en benämning på en himlakropp tillhörande vårt solsystem. Den som åsyftas är solen Nemesis, som efter att ha fallit samman och blivit en neutronstjärna också i sanning blivit omöjlig att besegra. Nemesis är döden, vem kan då besegra honom?

Märkligt nog återkommer detta tema i science fiction-romanen ”Star Wars”. Den ondskefulle Darth Vader har gått i strid med den rättfärdige Obi-Wan som då säger de märkliga orden: “If you strike me down, I shall become more powerful than you can possibly imagine.” Fantasifulla sagor och berättelser rymmer ofta delar av sanningen. För vad är fantasi annat än faktiska återspeglingar av händelser som en gång utspelat sig i verkliga livet. Nemesis är ingen myt utan påtaglig verklighet.

Att Mithrasmytologin förknippas med Zodiaken är återigen en koppling till solen och precessionen. Solguden i gestalt av Sol Invictus/Nemesis följer inte bara passivt med i rörelsen genom djurkretsen. Det är tvärtom Nemesis som i sin skarpa omloppsbana runt solen alstrar precessionsrörelsen. Det är således ingen steglös rörelse som föreligger och den har inte alls med jordaxelns wobblande att göra. Varje gång Nemesis slungas runt solen förändras stjärnornas relativa positioner.

I nuläget är Nemesis ingen lysande stjärna men den är inte så långt ifrån att kunna antändas igen. Faktum är att Nemesis måste betraktas som en "periodisk stjärna" i mer än ett avseende. Att stjärnor lyser beror på att deras"solvind" (utstrålade positiva kärnpartiklar) reagerar med negativa elektroner som uppfyller rymden runt alla stjärnor, åtminstone i vår galax, Vintergatan. Reaktionen skapar det ljus som vi associerar med solar, och detta ljus uppstår i koronan, i solens yttre plasmahölje. Den gamla uppfattningen om inre kärnreaktioner stämmer inte.

När Nemesis närmar sig solen i sin omloppsbana så börjar solarnas gemensamma fält av solvind att förstärkas. En effekt av detta är att vår sol lyser starkare (och åstadkommer en period av varmare klimat hos planeterna). Men för Nemesis del så blir effekten än mer dramatisk; när Nemesis "Oorts moln" dragit förbi solen så uppstår på ett ögonblick en elektrisk ljusbåge mellan stjärnorna. Nemesis kommer då upp i den energi som krävs för att stjärnan ska kunna antändas och avge synligt ljus. För att citera Bibeln och Nya Testamentet: " Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag."

 

◄ Till menyn