Kosmologi
Faktareservation
och källor
Sidan 1
Sidan 2
Sidan 3
Sidan 4
|
Vi lever i ett
dubbelstjärnesystem. Solen har en mörk och relativt okänd följeslagare som
regelbundet återkommer. Den åtföljs av planeter, asteroider, grus och
stoftmoln. Nemesis
eller Nibiru
är stjärnan, Anu en av dess större planeter; sannolikt bebodd av
våra anfäder.
Solens okända tvilling
Vår sol har med stor sannolikhet en okänd följeslagare, en mörklagd
neutronstjärna som har en oansenlig storlek men med en massa som något
överstiger solens. Med vissa tidsintervall utövar den ett kraftigt
inflytande på vårt solsystem. Stjärnans namn är inte etablerat i modern tid
men den är i historien känd som AN, Ashar, Nibiru eller Nemesis, jag väljer
fortsättningsvis att kalla stjärnan för Nemesis. Termen "Nibiru" syftar
på att stjärnan korsar sin egen bana på tillbakavägen. Kring stjärnan
kretsar en bebodd planet som även är jordens "syskonplanet". Nemesis har en
lång historia som för oss blev mycket påtaglig när den lämnade sin tidigare
vistelseort (Centauri) och fångades in av vår sol. På den tiden var Nemesis
en lysande stjärna med relativt ordinär omloppsbana, stjärnans namn var då
"Asar/Asir", som på grekiska är detsamma som "Osiris".
Men
någonting hände som fick stjärnan
att slockna ner och bli till Nemesis. En konsekvens av detta var
att även omloppsbanan ändrades; Nemesis slungades "ner i
djupet", under solens ekliptika (planeternas plan), och hade
svårigheter att ta sig upp igen. När den åter dök upp över
ekliptikan fortsatte den vidare till en nästan stillastående
position på norra stjärnhimlen.
Men
Nemesis vänder åter till slut och passerar då mycket nära solen,
den vistas 878 år i en bana över ekliptikan och en mycket längre
bana, 2783 år, under ekliptikan. Dess totala
omloppstid är 3661 år. Nemesis korsar
även sin egen orbital efter att ha rundat
solen, därav möjligen epitetet "planet of the crossing". |
|
Ett nytt paradigm
Det är närmast banbrytande, att Nemesis anses vara den tyngre solkroppen i
vårt solsystem. Detta trots att den sett till volymen är mindre än solen.
Nemesis är en stjärna som har kontraherat och bildat en neutronstjärna. En
stor del av dess enskilda protoner och elektroner har gått samman till
neutroner, kärnpartiklar utan elektrisk laddning. Det är alltså en sannare
att beskriva vår sol som den mer rörliga parten i de båda stjärnornas
interaktion, solen är den aktiva aktören och Nemesis den något mer
stationära. Denna "rangordning" etablerades redan tidigt i solsystemets
historia.
Nemesis magnetiska inflytande är oöverträffat i solsystemet. Som
neutronstjärna agerar den som en enda jättelik magnet (dess protoner och
elektroner har slagits ihop till neutroner och varje enskild neutron
fungerar som en liten magnet). En egenhet hos neutronstjärnor är att de med
jämna mellanrum inverterar (vänder upp och ner på) sitt magnetfält. När
Nemesis är som längst från solen, under ekliptikan, sker denna inversion;
det som i praktiken händer är att hela stjärnan långsamt vrider sig 180
grader. Även rotationen kommer då att ha en omvänd riktning, jämfört med
tidigare.
För solen har Nemesis inversion av magnetfältet ingen större betydelse.
Solens eget magnetfält inverteras regelbundet i enlighet med
"elvaårscykeln". För de planeter med eget magnetfält blir konsekvenserna
dock betydande; när Nemesis närmar sig underifrån ekliptikan tvingas vissa
planeter genomgå ett "polskifte", de börjar "wobbla" och förlora i
rotationshastighet. Vid en kritisk punkt "flippar de över" och norr har
blivit söder. För jordens del så sker dock inte vändningen fullt ut av 180
grader. Det beror på att Nemesis även förskjuter det ekliptiska planet med
30 grader (en tolftedel av 360 grader). Polskiftet stannar på 150 grader
(vilket är traumatiskt nog).
Nemesis omloppsbanor
Stjärnan Nemesis rör sig i mycket bestämda omloppsbanor runt vår sol (solen
rör sig som sagt även i motsvarande banor fastän det inte framgår av
bilden). Nemesis omloppsbanor är starkt excentriska, tolv omloppsbanor fullbordas innan stjärnan är tillbaka till sin
"utgångspunkt". I den bifogade bilden kan man betrakta den horisontella
linjen såsom motsvarande solens ekliptika (planet av dess planeter). Nemesis
kommer in underifrån (se pilen) och rör sig snett uppåt höger intill
Jupiters bana (stora cirkeln). Vid denna tidpunkt förmodas det stora
polskiftet av planeter med magnetfält att inträffa, jorden ändrar
rotationsriktning och vrider sig 150 grader.
Sen kommer Nemesis in i sin "lilla orbital" som har sin kulmen
långt ovanför solen, som befinner sig i bildens mittpunkt. Den lilla
orbitalen ovanför solekliptikan varar i 891 år innan Nemesis återvänder
tillbaka till djupet (the abyss). Denna passage av solen
åtstadkommer inget egentligt polskifte men jordrotationen bromsas upp
tillfälligt och under en kort tid roterar jorden även åt "fel håll". Detta
är dock inget som har med magnetism att göra utan är en effekt av Nemesis
kraftiga gravitation i kombination med dess rotationsriktning.
Konsekvensen av Nemesis udda orbital är att det uppkommer "två
skärningspunkter" av solekliptikan. Nemesis visar sig allra först vid
positionen av Jupiter (mellan Jupiter och Mars). Men på tillbakavägen ligger
skärningspunkten istället vid positionen av jordbanan. Det är i själva
verket, hävdar jag, stjärnan Nemesis som "lagt ut" jordklotet på sin
nuvarande plats. En annan planet (den vi kallar Anu) befann sig för
mycket länge sedan på denna plats. Jordklotet kan en dag komma att "återtas"
av Nemesis vilket Uppenbarelseboken antyder:
"Och jag såg
en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var
borta, och havet fanns inte mer."
Nemesis stannar nästan upp vid sin högsta position men så småningom vänder
den åter och liksom "faller" förbi solen och in i sin långa orbital under
ekliptikan om ca 2769 år. Det är när den närmar sig sitt djupaste läge,
långt under ekliptikan, som hela stjärnan vrider sig 180 grader. Vridningen gör
att stjärnans starka magnetfält inverteras och det är detta som orsakar det
"stora polskiftet" av jorden när Nemesis återvänder till solens närhet.
Zodiaken och precessionen
En viktig sak i sammanhanget är att Nemesis förskjuter solens ekliptika vid
var annan passage vilket gör att planetplanet får en annan lutning.
Ekliptikan förskjuts 30 grader varje gång Nemesis återvänder till
positionen neranför ekliptikan. De 30 graderna är en
tolftedel av totala 360 grader vilket motsvarar precessionen och solens
rörelse i zodiaken (djurkretsen). Det är i själva verket Nemesis som styr
övergången från en tidsålder till en annan och inte alls någon odefinierad
"wobbling" som antas ske i samband med jordaxelns rotation. Övergången till
en ny tidsålder kommer således inte ske gradvis utan relativt snabbt i
samband med Nemesis passage genom solsystemet. Nemesis "stora astrologiska
år" beräknas till 43932 år (12 x 3661).
►
Till sidan 2
|