Kosmologi

 Faktareservation
och källor

Sidan 1

Sidan 2

Sidan 3

Sidan 4

Vi lever i ett dubbelstjärnesystem. Solen har en mörk och relativt okänd följeslagare som regelbundet återkommer. Den åtföljs av planeter, asteroider, grus och stoftmoln. Nemesis
eller Nibiru är stjärnan, Anu en av dess större planeter; sannolikt bebodd av våra anfäder.

Solens okända tvilling

Vår sol har med stor sannolikhet en okänd följeslagare, en mörklagd neutronstjärna som har en oansenlig storlek men med en massa som något överstiger solens. Med vissa tidsintervall utövar den ett kraftigt inflytande på vårt solsystem. Stjärnans namn är inte etablerat i modern tid men den är i historien känd som AN, Ashar, Nibiru eller Nemesis, jag väljer fortsättningsvis att kalla stjärnan för Nemesis. Termen "Nibiru" syftar på att stjärnan korsar sin egen bana på tillbakavägen. Kring stjärnan kretsar en bebodd planet som även är jordens "syskonplanet". Nemesis har en lång historia som för oss blev mycket påtaglig när den lämnade sin tidigare vistelseort (Centauri) och fångades in av vår sol. På den tiden var Nemesis en lysande stjärna med relativt ordinär omloppsbana, stjärnans namn var då "Asar/Asir", som på grekiska är detsamma som "Osiris".
 

Men någonting hände som fick stjärnan att slockna ner och bli till Nemesis. En konsekvens av detta var att även omloppsbanan ändrades; Nemesis slungades "ner i djupet", under solens ekliptika (planeternas plan), och hade svårigheter att ta sig upp igen. När den åter dök upp över ekliptikan fortsatte den vidare till en nästan stillastående position på norra stjärnhimlen. Men Nemesis vänder åter till slut och passerar då mycket nära solen, den vistas 878 år i en bana över ekliptikan och en mycket längre bana, 2783 år, under ekliptikan. Dess totala omloppstid är 3661 år. Nemesis korsar även sin egen orbital efter att ha rundat solen, därav möjligen epitetet "planet of the crossing".

Ett nytt paradigm

Det är närmast banbrytande, att Nemesis anses vara den tyngre solkroppen i vårt solsystem. Detta trots att den sett till volymen är mindre än solen. Nemesis är en stjärna som har kontraherat och bildat en neutronstjärna. En stor del av dess enskilda protoner och elektroner har gått samman till neutroner, kärnpartiklar utan elektrisk laddning. Det är alltså en sannare att beskriva vår sol som den mer rörliga parten i de båda stjärnornas interaktion, solen är den aktiva aktören och Nemesis den något mer stationära. Denna "rangordning" etablerades redan tidigt i solsystemets historia.

Nemesis magnetiska inflytande är oöverträffat i solsystemet. Som neutronstjärna agerar den som en enda jättelik magnet (dess protoner och elektroner har slagits ihop till neutroner och varje enskild neutron fungerar som en liten magnet). En egenhet hos neutronstjärnor är att de med jämna mellanrum inverterar (vänder upp och ner på) sitt magnetfält. När Nemesis är som längst från solen, under ekliptikan, sker denna inversion; det som i praktiken händer är att hela stjärnan långsamt vrider sig 180 grader. Även rotationen kommer då att ha en omvänd riktning, jämfört med tidigare.

För solen har Nemesis inversion av magnetfältet ingen större betydelse. Solens eget magnetfält inverteras regelbundet i enlighet med "elvaårscykeln". För de planeter med eget magnetfält blir konsekvenserna dock betydande; när Nemesis närmar sig underifrån ekliptikan tvingas vissa planeter genomgå ett "polskifte", de börjar "wobbla" och förlora i rotationshastighet. Vid en kritisk punkt "flippar de över" och norr har blivit söder. För jordens del så sker dock inte vändningen fullt ut av 180 grader. Det beror på att Nemesis även förskjuter det ekliptiska planet med 30 grader (en tolftedel av 360 grader). Polskiftet stannar på 150 grader (vilket är traumatiskt nog).
 

Nemesis omloppsbanor

Stjärnan Nemesis rör sig i mycket bestämda omloppsbanor runt vår sol (solen rör sig som sagt även i motsvarande banor fastän det inte framgår av bilden). Nemesis omloppsbanor är starkt excentriska, tolv omloppsbanor fullbordas innan stjärnan är tillbaka till sin "utgångspunkt". I den bifogade bilden kan man betrakta den horisontella linjen såsom motsvarande solens ekliptika (planet av dess planeter). Nemesis kommer in underifrån (se pilen) och rör sig snett uppåt höger intill Jupiters bana (stora cirkeln). Vid denna tidpunkt förmodas det stora polskiftet av planeter med magnetfält att inträffa, jorden ändrar rotationsriktning och vrider sig 150 grader.

Sen kommer Nemesis in i sin "lilla orbital" som har sin kulmen långt ovanför solen, som befinner sig i bildens mittpunkt. Den lilla orbitalen ovanför solekliptikan varar i 891 år innan Nemesis återvänder tillbaka till djupet (the abyss). Denna passage av solen åtstadkommer inget egentligt polskifte men jordrotationen bromsas upp tillfälligt och under en kort tid roterar jorden även åt "fel håll". Detta är dock inget som har med magnetism att göra utan är en effekt av Nemesis kraftiga gravitation i kombination med dess rotationsriktning.
 

Konsekvensen av Nemesis udda orbital är att det uppkommer "två skärningspunkter" av solekliptikan. Nemesis visar sig allra först vid positionen av Jupiter (mellan Jupiter och Mars). Men på tillbakavägen ligger skärningspunkten istället vid positionen av jordbanan. Det är i själva verket, hävdar jag, stjärnan Nemesis som "lagt ut" jordklotet på sin nuvarande plats. En annan planet (den vi kallar Anu) befann sig för mycket länge sedan på denna plats. Jordklotet kan en dag komma att "återtas" av Nemesis vilket Uppenbarelseboken antyder:

"Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer."

Nemesis stannar nästan upp vid sin högsta position men så småningom vänder den åter och liksom "faller" förbi solen och in i sin långa orbital under ekliptikan om ca 2769 år. Det är när den närmar sig sitt djupaste läge, långt under ekliptikan, som hela stjärnan vrider sig 180 grader. Vridningen gör att stjärnans starka magnetfält inverteras och det är detta som orsakar det "stora polskiftet" av jorden när Nemesis återvänder till solens närhet.
 

Zodiaken och precessionen

En viktig sak i sammanhanget är att Nemesis förskjuter solens ekliptika vid var annan passage vilket gör att planetplanet får en annan lutning. Ekliptikan förskjuts 30 grader varje gång Nemesis  återvänder till positionen neranför ekliptikan. De 30 graderna är en tolftedel av totala 360 grader vilket motsvarar precessionen och solens rörelse i zodiaken (djurkretsen). Det är i själva verket Nemesis som styr övergången från en tidsålder till en annan och inte alls någon odefinierad "wobbling" som antas ske i samband med jordaxelns rotation. Övergången till en ny tidsålder kommer således inte ske gradvis utan relativt snabbt i samband med Nemesis passage genom solsystemet. Nemesis "stora astrologiska år" beräknas till 43932 år (12 x 3661).


 

► Till sidan 2