Livsfilosofi

Vi möts av det alla; den där inre oron att inte veta vem man vill vara, vad man skall satsa på, vilken riktning man skall ta i livet. Detta stresstillstånd är egentligen onaturligt men kulturen i det västerländska samhället har vingklippt oss. Går det att finna vägen tillbaka?


Ärvda förväntningar

Redan när vi föds finns det förväntningar på vad vi skall fylla för roll i familjen och i samhället. Vi har givits ett namn, som redan det säger något om vår förväntade framtid. Namn betyder något, de har en inneboende förväntan: Sofia betyder 'visdom', Magnus betyder 'stor' och så vidare. Vissa döper sina barn till namn som inte betyder något alls, det är bara ljud eller förkortningar som inte har någon innebörd. Det är inte så lyckligt, för ett namn kan sätta prägel på ett helt liv. Indianerna i nordamerika har en mer harmonisk inställning till personnamn, de väntar tills något avgörande och symboliskt sker i personens liv, först då får personen sitt 'indiannamn'. Barnet heter kanske 'stjärnöga' fram till sitt trettonde år men därefter 'stegrande ponnyn', i samband med en händelse.

Indianernas syn på namnritualer säger något om kulturens existentiella livssyn. Individer är inte bara till, de förväntas uppfylla ett öde. Bakom kulissen finns en mening och ett syfte och det är upp till stammen att försöka spegla det syftet med namnet som stammen väljer. Borde inte den västerländska skolan i mycket högre grad hjälpa eleverna med sina framtidsval. Hjälpa dem finna deras inre syfte och mål, åtminstone etablera en elementär handlingsplan för elevernas liv. Som det nu är slutar många studenter skolepoken såsom ett tomt blad, det finns inga idéer, inga som helst visioner och inga förhoppningar. Föräldrarna har dock planer; emedan de misslyckades med sina egna liv försöker de nu föra över sina mål på barnen i stället (som dock gör något helt annat).
 

Den ökande stressen

I början av livet tänker vi inte så mycket, vi sveps med av förväntningar, krav och önskemål som redan finns där, som någon annan har tänkt ut. Det kan vara skolans, samhällets, arbetsplatsens eller någon annans planer. Men förr eller senare börjar vi fundera över vad vi själva vill göra med våra liv. Hela tiden pumpas vi med andra människors karriärer, berömmelse eller rikedom. Detta brus kommer genom media; genom tidningar, datorer, telefoner, TV och framför allt genom reklam.

Nu finns trycket där, den stegrande pressen att bli något, att etablera sig och skapa sig ett namn. Paniken låter inte vänta på sig men den byggs upp långsamt. I början av livet tänker vi att vi har all tid i världen, vi kan besluta senare. Men åren går och efterhand börjar prestationskrav dyka upp i huvudet: Bostad - Partner - Utbildning - Arbete - Större bostad - Bil - Hund - Intressen - Kurser! Vi börjar inse att tiden är knapp. Det finns tusen och en saker att testa men tiden, den räcker inte!
 

Att hantera ångesten

Det finns egentligen bara två sätt att bemöta den här livskrisen på; förnekelse eller självanalys! De allra flesta väljer att slå bort tankarna när den här ångesten sätter in, de dövar sinnena med fest, dans, musik, TV, datorer, böcker, alkohol eller vadhelst som kan skingra tankarna. Så går de på tills de plötsligt inser att de blivit gamla och inte har så långt kvar. Blev livet tillräckligt bra, var jag tillräckligt framgångsrik? Har jag nu hunnit med allt jag ville, för det ges ju endast en chans?

Den självrannsakande personen är lite mer konstruktiv när livskrisen dyker upp. Han eller hon rör sig lite mer med tankar om 'självförverkligande', att försöka finna mening med livet. Att söka efter det som personen i fråga var 'ämnad' att syssla med. Personen vill gärna "skapa ett avtryck", göra ett monument över en idé eller en livsgärning. Skriva böcker, spela in filmer, vad som helst som kan utplåna tanken på att kanske ha levt i onödan. Allting dör, spelar det någon roll vad vi gör?
 

Det mentala fängelset

Vem skapade en gång föreställningen att döden är slutet? Vem förvandskade den helt naturliga tanken att liv och död ingår i ett cykliskt kretslopp? När försvann tanken att själen är oberoende av kroppen, att själen är oförgänglig och alltid existerar? Dessa vanföreställningar är helt och hållet västerländska begrepp. Hinduer och Buddhister är mer oroade över att alltid existera, att inte bli fria från Karmas bojor. Öst och väst är två sidor av samma mynt, ingen av dem ser klart.

Hur ser verkligheten ut? Jag är helt övertygad om att det bästa av båda sidor skapar en tredje väg som innebär ett nytt paradigm. Det finns en tillvaro efter döden och den tillvaron leder efter en tid till ny återfödelse. Det är dock ingen blind återfödelse utan syfte. Istället är det själens medvetna process att utvecklas till något mer, något större. Denna utvecklingsresa är långt mer än vad den Buddhistiska läran visar. Själen är vid rodret och det finns så oändligt mycket att upptäcka i livet.
 

En avslappnad attityd

Så, bästa medmänniska, slappna av och tag ett djupt andetag; du har all tid i världen! Om saker och ting skulle strula till sig i det här livet så är det ingen fara, du har ett nytt liv, och ett nytt, och ett nytt. För den sakens skull bör du inte bli vårdslös på din väg. Du måste trots allt respektera karmas lagar, det du gör mot andra kommer (förr eller senare) tillbaka till dig själv, på gott och ont. Och en ny livstid innebär alltid att man repeterar (om än i komprimerad form) allt det man har gått igenom under sina tidigare liv. Men ha stor förtröstan med ditt högre jag, som ser hela bilden. Du behöver inte göra allt du vill under ett och samma liv, bättre är att välja det du mest åstundar.

Se där nyttan av att faktiskt utröna sitt sanna syfte i livet, vad man brinner för under just den här livstiden. Att kunna pricka rätt på det man har störst fallenhet för genererar en otrolig energi och skaparkraft, ingenting är egentligen omöjligt när man rider på den vågen. Men föräldrar, skolor och arbetsplatser har ett enormt ansvar här; det gäller att fånga upp individer och låta deras inre energi flöda utan att hindra eller försöka styra. När en person hamnar på rätt plats i samhället sker närmast magiska ting, allting tar form med lätthet. Personen i fråga skapar välstånd med lätthet och materien låter sig beredvilligt formas. Individer som deltar i processen dras gladeligen med.
 

Redskap för självkännedom

Det finns faktiskt ett redskap för att ta reda på mer om sin existentiella situation. Genom detta tar man reda på inte bara "var befinner jag mig i tillvaron", utan även möjligen; "vart skulle jag kunna tänka mig att ta vägen". Det handlar inte om något 'orakelredskap' alls, utan helt enkelt en form av självkonsultation, att ställa frågor till sig själv och sedan analysera svaren. Redskapet kallas för ett "Energidiagram" och det som analyseras är en bild av människans 6 olika sinnesfunktioner.

Läs mer om Energidiagrammet!
 

◄ Tillbaka