Debatt

Dagens läkare tycks hålla sig förmer än andra människor, varför uppträder de annars så nedlåtande mot sina patienter? Det är hög tid för all ”medicinsk expertis” att stiga ned från självuppförda piedestaler. En läkares främsta plikt är att betjäna dem han ansvarar för.


Blind kunskap

Läkare i Sverige går en grundutbildning i ca 6 år, därtill kommer en allmäntjänstgöring i ca två år och dessutom en specialistutbildning i minst fem år. Varför framstår då flertalet läkare, utifrån en vårdtagares perspektiv, såsom kallhamrade cyniska översittare, totalt i avsaknad av basala förutsättningar att sätta sig in i en människas livssituation? Svaret ligger troligen i en mängd olika faktorer: Yrket kräver sin man respektive kvinna i fråga om ett ofattbart korvstoppande av vetenskapliga fakta. Analytiker och teoretiker klarar att ansamla denna kunskapsmängd i sina belamrade hjärnor men hur klarar de social kompetens? Svaret är att de är ”sociala analfabeter”.

En annan viktig faktor är att det finns en övertro på vetenskapen som kunskapskälla. Världen är inte uteslutande logisk, en intuitiv region existerar parallellt med det teoretiska området. Läkare betraktar i allmänhet även det psykologiska området som en teoretisk diciplin, hur ska de med någon som helst trovärdighet kunna upprätthålla en kännedom om människan i sin helhet? Utan inkännande förmåga, utan kunskapen att människan är såväl en fysisk, psykisk som andlig varelse och utan förmågan att resonera sig fram på grundval av kända fakta; hur ska läkaren kunna lösa den enskilda människans problem? När en blind leder en blind, faller då inte båda i gropen?
 

Uråldrig diagnostik

Världen ser inte längre ut som för hundra år sedan, då var antalet kända sjukdomar relativt få, nu kan de inte längre överblickas. Men fortfarande får patienten i regel möta en allmänläkare som inom loppet av en kvart till tjugo minuter ska kunna ställa rätt diagnos. Provtagningen är oftast en sporadisk procedur, som om den sker alls ger ett allmänt blodvärde som säger ingenting eller precis vad som helst. Nu till det märkligaste av allt; läkarna tycks medvetet eller omedvetet söka efter sjukdomar som de INTE misstänker är aktuella, de använder uteslutningsmetoden.

Med andra ord så söker de inte bekräftelse på den sjukdom de har som förstahandsval, de försöker istället med att utesluta alla andra sjudomar, så att det till sist endast finns ett alternativ kvar. Detta förhållningssätt skulle möjligen fungera i en laboratoriemiljö, med provrör och odlingsplattor. Men nu råkar det faktiskt vara levande människor man har att göra med, har denna lilla bagatell inte registrerats av läkarvetenskapen? Som patient i dagens sjukvård klarar man inte att åka runt på ändlösa provtagningar, i en sjuk miljö blir man ännu sjukare.

Ett par tips till läkarkåren: Gå rakt på sak och sök bekräftelse på det mest troliga alternativet. Om detta visar sig vara fel, undersök det näst mest troliga och så vidare. Var inte så förbannat rädda att göra fel, det handlar inte om ert sorgliga rykte utan om en människa som snarast behöver hjälp. Patienten vet i regel vad felet är så tag er tid att faktiskt lyssna på vad personen i fråga ger för upplysningar. Var inte så enfaldigt stolta utan erkänn att ni som regel vet betydligt mindre om patienten än vad denne vet om sig själv. Försök att vara patienten behjälplig i sitt sökande!
 

Syns inte, finns inte...

Människan är en oerhört komplex varelse. Den medicinska vetenskapen har gjort vissa framsteg men det är endast drygt hundra år sedan som återlåtning i stort sett var den enda behandling som läkare utförde. Är det då inte läge att vara lite ödmjuk inför mysteriet människan? Läkare bör med andra ord inse att de omöjligen kan känna till alla mänskliga tillstånd och åkommor. Men i fråga om påtagliga fysiska problem så måste man, i rättvisans namn, ge läkarvetenskapen en eloge. Allt som går att lappa och laga (likt en gammal fotölj) kan läkarna utföra mirakel med: Brutna ben skruvas ihop, saknade kroppsdelar restaureras, tänder implanteras, hud återskapas, man lyckas faktiskt även få nervändar att läka ihop. Men, om besvären är "osynliga", då är det formligen "locket på".

Läkare, generellt sett, är totalt inkompetenta när det gäller att via en slutledningsprocess komma fram till en trolig diagnos. Det där med orsak och verkan tycks över huvud taget inte finnas med i läkarutbildningen. Att göra en "anamnes", att genom en intervju få fram patientens upplevelse av sin situation, har chockerande liten betydelse för en läkare. Enligt vad vissa läkare tror så kan en patients redogörelse omöjligen ha något slags bevisvärde. Tvärt om så tycks läkarna använda anamnesen enbart såsom en faktor de omedelbart kan utesluta ur undersökningen; patienterna hålls för idioter. Dessvärre så har doktorerna i fråga sällan några hypoteser om vad som fattas patienten. Därav nästa fas; att genom provtagning försöka utesluta patientens egna villfarelser.

Behandlingen

Huh, vi har ju undersökt dig, vill du ha behandling också? Det kan förefalla häpnadsväckande, men merparten av den medicinska expertisen gör i själva verket ingen som helst skillnad mellan diagnostik och terapi. Med andra ord så betraktas alltså åtgärder såsom blodprovstagningar och röntgenundersökningar som något konkret som hjälper patienten att tillfriskna! Det enda som möjligen är verksamt med dessa "behandlingsformer" är placeboeffekten, ett fenomen som alla medicinskt utbildade normalt sett spottar och fräser åt som något högst ovetenskapligt, nästan ogudaktigt. Diagnostiken är emellertid så utdragen att man aldrig ens närmar sig en åtgärd.

De som litar på sjukvården och på läkarnas råd är i regel ute på farligt vatten. För att klara av att vara sjuk måste man sannerligen vara frisk. Man måste ha en plan för sig själv, en strategi som leder mot ett tillfrisknande. Dröjer man kvar för länge i vårdsystemet så blir man kvar där, ingen läkare med en "standardutbildning" i ryggen vågar att ställa en diagnos, de vill inte bli ertappade med att ha gjort en felaktig bedömning. Så det blir fler prover, undersökningar, röntgen, kanske remiss till en annan instans, återremiss, nya prover. Om jag själv inte uppsökt alternativ medicin så är det fullkomligt klart vad som hade skett med mig: Jag skulle varit död, begraven och glömd!
 

Den medicinska maffian

Hur många av er tror fortfarande att läkarvetenskapen och den medicinska forskningen arbetar för mänsklighetens bästa? Läkare väljer inte mediciner utifrån vad de själva tror är bäst för sin patient, de går uteslutande på rekommendationer från läkemedelsverket. Och läkemedelsverket är givetvis helt i händerna på de multinationella läkemedelsbolagen. Men skulle då vinstdrivande medicinföretag snällt vänta på att sjukdomar bryter ut så att de kan forska på området, komma på något smart motdrag i form av en verksam och säker medicin? Givetvis är det så, säger väl ni.

Det allra bästa, utifrån ett läkemedelsföretags perspektiv, vore väl att kunna förutse sjukdomar, för att på så sätt ha medicinska preparat klara när behovet uppstår. Ibland är det en smula svårt för gemene man att kunna skilja på orsak och verkan. Vad kommer först, är det influensan själv eller är det rapporter om att influensan har anlänt? Blev influensan lite mindre omfattande av att människor vaccinerade sig i tid, eller uppkom influensan i själva verket som en direkt effekt av vaccinationsprogrammet. Finner ni det inte en smula märkligt, att vi har influensor vart eviga år!


 

◄ Tillbaka