Andlighet

Inte bara en, utan två gudar har kämpat om herraväldet över världen. Därav de ändlösa stridigheterna. Den rättmätige guden delade sig i flera för att övervinna en listig orm.
 

Begynnelsen

Från Enheten, världen som är en och odelad, anlände för länge sedan en fulländad varelse. Det var ett gudaväsen som nått så långt man kan komma i kosmisk utveckling, innan kretsloppet återvänder till sitt ursprung. Guden var uppfylld av en inspirerande idé eller plan och inledde nu sin långa resa ned genom materien. Resan gick från det enade kosmos till det delade kosmos, från de största av galaktiska väsen ända ner mot människornas dimension.

Men inträdet i det tvådelade kosmos innebar genast problem. Av nödvändighet var guden nödd att dela upp sitt väsen i två halvor motsvarande manligt och kvinnligt. Inte ens detta var nog, det fanns även en intuitiv och en världslig utstrålning som behövde få komma till uttryck. Så kom det sig att den ende guden nu plötsligt befann sig vara fragmenterad i ett antal oberoende men andligt förenade gudaväsen. Här börjar historien om vår värld.
 

Den förlorade tanken

Vad hände med den enhetlige gudens inspirerande plan? Med inträdet i tvåfalden gick planen spårlöst förlorad och förvirringen var total. Kanske blev även planen fragmenterad och fördelad bland de utspridda gudarna. De hade aldrig en så djup kommunikation att de kunde återskapa den. Problemet blev istället förlagt till ett annat livsområde. Människor skapades och de fick sig tilldelad en grundläggande uppgift: Finn den förlorade tanken!

Människorna fick stor frihet att leva sina liv och ta itu med sina åtaganden men i en sak var de underställda en överordnad bestämmelse. De var ålagda att aldrig ge upp sökandet efter den förlorade tanken. För när denna tanke var återfunnen skulle harmonin bli upprättad, kanske var något menat att uppstå som aldrig för setts i den tvådelade dimensionen. Detta är människornas rastlöshet, de söker ständigt efter någonting som är ogripbart.
 

Gudafamiljen

Även om den enhetlige guden blev uppdelad i flera identiteter så kämpade dessa ”sub-gudar” alltid på den goda och ljusa sidan i de många krig och konflikter som följde. Och fiender hotade alltid ordningen, en av dem beskrivs som den onde guden Ahriman; ständigt i kamp mot människornas vän och beskyddare, Ahura Mazda. Tvärtemot vad som ofta sägs företräder Ahura Mazda en kvinnlig energi (i manlig gestalt), Ahriman är en manlig energi.

Medan dessa gudar inkarnerar i fysisk form verkar deras högre jag på ett osynligt plan som andeväsen. Ahura Mazdas högre jag har identifierats med Spenta Mainya vilket motsvarar Kristus/Messias. Ahrimans högre jag är ett andeväsen som kallats Angra Mainya; denna demon är ingen annan än Djävulen, ormen från urtiden.

För att kunna identifiera ett par andra sub-gudar behöver vi gå till den egyptiska mytologin. Där har vi gudinnan Isis och hennes barn Horus. Isis blir åtskild från sin son en tid men de förenas senare och bildar ett starkt team. Isis återföds oftast som kvinna men representerar i själva verket en manlig energi, den kvinnliga energin kommer istället till uttryck genom efterföljaren Horus, som dock i regel återföds som man. Förbunden med gudafamiljen är även Ahura Mazda's syster, i den egyptiska kulturen kallad Neftys. Hon bildar en tvillingrelation med sin son Anubis.

Yttre gestaltningar

Gudarna som nedstigit genom materien har så att säga fått mellanlanda i olika fysiska gestaltningar. Alltifrån enorma galaxhopväsenden, ner genom galaxer, stjärnhopar solar och planeter. Det är inte känt vilka de större strukturerna är och vem de representerar. När vi kommer längre ner blir det lite lättare att identifiera enskilda gudars gestaltningar. Ingen är medveten på flera plan samtidigt, högre väsen befinner sig alltid i ett slumrande tillstånd, en slags koma. En gång skall dessa gudar återvända upp genom materien, tillbaka till sitt ursprung.

Ahura Mazda är Kristusenergin i Stjärnan Canopus, en annan gestaltning är den slocknade solen som rör sig runt vårt solsystem och som kallas Nemesis (tidigare benämnd Osiris). Och bland de stora planeterna i solsystemet är Uranus den av himlakropparna som kopplas till Ahura Mazda. En av de bebodda planeterna kring solen Nemesis är även den ett förkroppsligande av denne gud, planeten kallas Ashar (A.SAR) eller ANU. Det finns även en komet och en asteroid som bär Ahura Mazdas kännetecken, exakt vilka dessa är eller var de befinner sig är i dagsläget inte känt.

En av Ahrimans högre gestaltningar identifierar vi med stjärnan Betelgeuse. Gudens gestaltning bland de storaplaneterna är gasjätten Jupiter. Bland de mindre planeterna kan vi urskilja planeten Mars som en av Ahrimans inkarnationer. Det är betecknande och en tydlig ledtråd att en av människans stamfäder (Jakob) hade för dem viktiga uppenbarelser just vid platsen Betel. Uppenbarligen är det en och samma själ som verkar i samtliga dessa gestaltningar. I opposition till Ahura Mazda har Ahriman alltid hävdat herravälde över jorden och världsalltet.

Gudinnan Isis brukar av tradition förknippas med Sirius A (kallad Sopdet i Egypten). Mer korrekt är dock att koppla Sirius A med gudinnan Neftys, där hennes son Anubis står i förbindelse med den kompakta stjärnan Sirius B. Bland de mindre solarna kan troligen Alpha Centauri A förknippas med Neftys. Bland de större planeterna i vårt solsystem utgör Neptunus en av Neftys gestaltningar. Slutligen är det vår egen jord (Gaia) som är ett förkroppsligande av gudinnan, och Neftys är följaktligen moder Jord personifierad. En känd jordisk inkarnation, förutom Neftys, är med stor sannolikhet Jungfru Maria.

Identiteten av vårt eget sollogos har länge legat i dunkel. Nu måste vi till slut igenkänna gudinnan Inanna som personifikationen av vår sol, andra namn är Ishtar, Astarte och Astoreth, jag föreslår "Astarte" som det officiella namnet. En högre gestaltning av vår solfru är troligen stjärnan Procyon, nämnd som ”den centrala solen”. Bland de större planeterna finner vi henne i Saturnus, ”systern” till Jupiter. Identifierad med Astarte är även den rätt nytillkomna planeten Venus.

Horus (Her-Pa-Khered) måste identifieras med 'planeten' Merkurius som en av sina högre gestaltningar. I själva verket är Merkurius en rest av solen Apsu, den allra första stjärnan i vårt  solsystem. I de större planeternas skara ser vi Horus i Triton, en av Neptunus satelliter. Triton räknas således som en storväxt planet, inte alls som vanlig planet och sannerligen inte som en måne. Horus manifestation såsom måne är i dagsläget inte känd men i en framtid kommer den säkerligen ansluta sig till planeten Venus, något annat är otänkbart.


Ahrimans styre

Den gammaltestamentliga guden har aldrig haft några högre tankar om människan. I sin fysiska inkarnation, som Ahriman, har tyngdpunkten legat på plikt, lydnad, moral och tuktan. ”Man måste alltid arbeta”, säger denna gud, ”vi är inte här för att lata oss och ha det trevligt”. Ahriman ser världen utifrån sig själv, tingen och människorna är endast yttringar av dennes ego och måste därför följa rådande värderingar. Om någon eller något följaktligen inte lyder givna direktiv identifieras det med en sjuk kroppsdel som omedelbart måste avlägsnas eller isoleras.

Den andliga aspekten av Ahriman; Angra Mainya eller Djävulen finner vi i många episoder i gamla testamentet. Djävulen (Herren) talar då till en utvald person och delger denne sina bud. Den utvalda personen är sällan någon annan än Ahrimans inkarnation. Vilka dessa inkarnationer har varit genom historien är inte särskilt svårt att se, de kan ibland dock förväxlas med profeter och inkarnationer av Ahura Mazda. Men eftersom dualismen präglar den tidsålder vi befinner oss i bör vi inte beklaga oss över Ahrimans framfart, det är en fas vi måste gå igenom.
 

Ljuset som slocknade

Stjärnan Nemesis hörde ursprungligen till systemet Alpfa Centauri, men överfördes senare till Sirius. Vårt solsystem drogs redan då med svåra problem vilka hade sitt ursprung i Ahrimans omilda styre. Som ett svar på ett nödrop anlände Ahura Mazda i stjärnan Nibirus gestalt för att kämpa mot och övervinna kaoskrafterna. Rent tekniskt kan man säga att den då lysande solen, Osiris, fångades in av planeternas gravitation och blev en permanent del av solsystemet. Kampen mot den tidigare jättesolen, numera Jupiter, skildras indirekt i Enuma Elish, skapelsens epos.

Ahriman uppviglar Seth, bror till Ahura Mazda (Osiris), att döda Osiris i en fälla. Som en spegling av detta slocknar Osiris och blir till Nemesis, en veritabel dödsstjärna som dock ständigt återkommer och nedkallar sin dom över de onda krafterna på jorden. Osiris dör men återföds ändå till jorden i en rad inkarnationer. Strålglansen är borta, den som möter honom ser döden personifierad. Detta är inte slutet; Ahura Mazda, Osiris, Kristus skall återkomma. Den slocknade solen skall tändas igen och vi går då alla en ny tid tillmötes, en tid utan mörker, sorg och kaos.

Vi har alla blivit grundlurade, alltför länge. En mörk gud har trängt sig på och fått oss att känna skam, skuld och ångest inför saker som varit våra självklara rättigheter. Djävulen själv har iklätt sig rollen som Gud och följden har blivit förbistring, orättvisor, lidande och ständiga förödande krig. Det finns emellertid ett försonande drag att ta ställning till. Hur plågsamt det än har varit så har Djävulen endast spelat sin tilldelade roll. Mänskligheten har snart övervunnit denna motsatsernas epok; den aggressiva känsloperioden. Framför oss har vi en ljusare tid.
 

Ahura Mazdas väg

Vid sidan av Ahrimans styre har en god gudafamilj verkat i världen. Inflytandet har skett i skymundan och nästan lite ursäktande. Kristus har aldrig lämnat jorden. Under många tusentals år har han vandrat bland människor, burit deras bördor och delat deras glädje och sorg. Han har outtröttligt kämpat med samma falska gud och fått möta samma illusioner som alla andra. Den återfödde Kristus har regelbundet kommit till vår undsättning men under ständigt motarbetande av Djävulen. Det har aldrig funnits någon lätt väg till befrielse, mänskligheten har varit tvungen att lyfta sig på egen hand men Kristus har trots allt funnits med och visat på en framkomlig väg.

Hur skiljer sig då Kristus lära från den gamla läran? Han kunde uttryckt det så här: ”Livet får inte bli en börda, ingen föds med en skuld till livet eller till Gud. Bryt dig ur förstenade livsmönster och lev här och nu. Lek, skratta och njut av tillvaron helt och fullt. Var tolerant och vänlig mot andra, för alla andra är delar av dig själv. Sök dig själv och du skall finna Gud. Det finns en mening med livet och meningen är att utvecklas. Din själ är evig även om kroppen är förgänglig. Det finns ingen död, döden är porten till nytt liv i en annan dimension. Du är en resenär på gränslös resa genom kosmos. Detta kosmos är inom dig och utanför dig själv; du är i alltet och alltet är du.”


 

◄ Tillbaka