Andlighet

Att känna sin skapare mer än till namnet borde vara en självklar kunskap. Universum för ateisterna, Gud för de troende; det är en och samma kraft. I jämlikhetens tid kan man fråga sig: ”Varför inte lika gärna Modern och Dottern?” Det finns en förklaring!
 

Alltets Gud

Den Gud som motsvarar alla väsens högre allomfattande gestaltning förändras aldrig, identiteten är densamma då, nu och i all framtid. Alltets Gud är komplementet till det enskilda väsendets skiftande förnimmelsehorisont, en övergripande princip som inte äger något självständigt liv. Denne överpersonlige Gud existerar blott för att vara sina själar behjälplig, detta är Guds/Universums eviga kallelse: ”Den som verkligen härskar måste tjäna.”

Gud är inte avskild från sina väsenden utan kan sägas vara en omistlig del av varje väsendes natur. På samma sätt är väsendena omistliga delar av Alltets Gud. Identiteten förändras kontinuerligt i en cyklisk process; själen förnimmer växelvis väsendets respektive Guds perspektiv. När den individuella själen går in i ett latent tillstånd kvarstår den gudomliga själens förnimmelse. Därigenom är Gud närvarande i alla själar och alla själar är Gud.

När sker då själens uppgående i Gud? När människan dör upplöses tre av hennes fysiska kroppar varav två är lättare än den fysiska. Sedan vistas hon en tid i den andliga världen som hon upplever genom sina högre subtila kroppar. Men även de högre subtila kropparna upplöses till slut, människan lever då enbart i sin själsliga sfär; Egenvärden. Efter vistelsen i den själsliga sfären upphör det individuella perspektivet, själen blir ett med Gud.
 

Gudomlig gestaltning

Alltets Gud har en gestaltning som utgör summan av väsendenas gestaltningar. På samma sätt kan Alltets själ uppfattas som den större själen, sammansatt av väsendenas själar. Den gudomliga gestaltningen är oändlig i tid och rum men märkligt nog finns ändå en slags begränsad oändlighet i Guds natur. Om man exempelvis betraktar enbart människan så är Gudsnaturen begränsad till ”samtliga mänskliga yttringar”, från partikel till galaxhop.

Naturligtvis ger upplevelsen sett ur Guds perspektiv ändå ett intryck av evighet och oändlighet, betänk att Gud ser alla mänskliga tilldragelser utspela sig simultant. Det finns andra begränsningar som handlar om universums indelning i dimensioner och utvecklingsnivåer men detta är fortfarande kopplat till det människliga uppgåendet i Gud. I den högsta väsensgestaltningen alla kategorier existerar inga begränsningar, där är Gud allt och överallt.

Alltets själ och de individuella själarna är oförgängliga och eviga, bortom all materia. Själen är den betraktande principen; ”den som varsebliver”. Alltets själ består av varierande konstellationer av individuella själar, ändå är antalet själar inom konstellationen oändligt stort. Varje själ består av en själskärna som sänder ut och tar emot energi i tomrummet (vakuum). Energin är gravitationsvågor, longitudinella vågor i sju olika frekvensområden.
 

Fadern och Modern

Gud/Universum har en manlig och en kvinnlig aspekt. Det manliga uttrycket kan vi kalla Skaparen, det kvinnliga uttrycket kallar vi Bevararen. Skaparen är den aktiva principen, nuets upprätthållare. Eftersom människan lever inom det manifesta existensområdet (nuet) är det Skaparen eller Fadern som är den rådande guden. Med detta i åtanke är det trots allt rätt för människan att kalla Gud för Fadern, längre fram i utvecklingen tar Modern vid.

Bevararen är den passiva Gudsprincipen, förvaltaren av framtiden och det förgångna. Det finns väsen inom detta existensområde men tillvaron är inte manifesterad, den är latent. För dessa väsen är Gud entydigt med Modern eftersom existensen hör till det kvinnliga uttrycket. Bevararen kan jämställas med begreppen Enheten och Tao, vilket genast ger oss svårigheter med beskrivningen. Bevararen bär på urbilder av allt som var, är och som kommer.

Bönen ”Fader vår” är giltig, den har ingenting med något patriarkat att göra. Vi måste acceptera att vi tillhör det manifesta existensområdet där det manliga uttrycket är verksamt. Könskriget mellan män och kvinnor är något mycket lokalt i tid och rum. Människan återföds kontinuerligt, var och en får erfara såväl den manliga som den kvinnliga utstrålningen; 2x7 liv som man, 2x7 liv som kvinna. Tillvaron är fullkomligt rättvis, allt är noga uttänkt.
 

Bönens funktion

En människa som lämnat den individuella scenen och inträtt i det gudomliga perspektivet fungerar helt och fullt som Gud för det mänskliga kollektivet, detta innefattar förmedlingen av bönesvar i olika former. Den kosmiska människan för nu dialog med ett oändligt antal mänskliga individer. Men det är inte en konversation som man vanligtvis uppfattar den; människornas böner, rop och frågor når den kosmiska människan som ett stilla brus.

Gud besvarar samtliga anrop från människorna utan någon ansträngning, anropen rör vid denne och reflekteras tillbaka som olika slags bönesvar. Svaren kommer i den form den enskilde individen bäst kan förstå dem i sin aktuella situation. Det ligger en stor vinst i att som människa verkligen använda sin självklara förbindelse med Gud/Universum. Man kan få hjälp och stöd i alla möjliga omständigheter, det enda man behöver göra är att be.
 

Sonens uppgift

Men Gud nöjer sig inte med att hjälpa på tryggt avstånd, det finns även ett behov av att gripa in på ort och ställe. En sann Gud måste vara beredd att dra på sig ”arbetskläderna” och ställa sig lägst av alla. Allting utgår från ett väsen som avancerat så långt det någonsin går inom det mänskliga området, även inom den ickemanifesterade, latenta tillvaron. Från de största strukturerna i Universum nedstiger en Gud i materien och antar jordisk form.

Guden som nedstiger måste först lämna Enhetens område och dela sitt väsen i manligt och kvinnligt. Ytterligare en uppdelning kan behöva ske som handlar om en logisk respektive en intuitiv specialisering. Guden, och dess ”familj” inkarnerar först i de större strukturerna såsom hypergalaxer, galaxhopar, galaxer och stjärnhopar. Vid varje inkarnation i en mindre struktur försätts den större strukturen i ett slags komatillstånd, en slumrande fas.

Nedstigningen fortsätter mot ”mindre” strukturer såsom solsystem, blå och gula solar, stora och små planeter, månar och asteroider. I den sista etappen inkarnerar guden som ett änglaväsende och slutligen som människa. Det är inte helt lätt att föreställa sig vidden av det offer som guden tar på sig i och med nedstigningen. Mödan, smärtorna måste vara obeskrivliga. Ändå sker liknande offer överallt i Universum, syftet är ett enda: Kärlek!

Vi lever i ett turbulent solsystem och på en utsatt planet, ändå kan vi prisa oss lyckliga. En Gud i jordisk gestalt har kommit till oss. Upprepade gånger har han offrat livet för vår skull. Skulle denne man verkligen resa genom Kosmos för att dö en enda död, på ett kors..? Sannerligen inte! Se tillbaka i historien; någon har följt med oss i olika inkarnationer, i olika länder och i skilda världsliga och andliga sammanhang; Gud har aldrig lämnat oss!
 

En sällsam dröm

Min ursprungliga avsikt med den här artikeln var att enbart beskriva den universelle guden. Men redan samma natt som jag gjorde mina förberedelser hade jag en ovanlig dröm. Det var ingen behaglig dröm men heller ingen vanlig mardröm, det fanns ett klart och tydligt budskap ämnat åt mig. Drömmen handlade om en förgången tid:


”I min dröm var jag förflyttad tillbaka i historien. Av sammanhanget framgår att utdrivningen ur Edens lustgård inte var någon vanlig förvisning. Människorna, en liten grupp, kastades ut i djungeln för att dö där, och döden var säker. Men Guds son kom till dem och bodde hos dem, de bildade en by med en palissad och de lyckades överleva. De lärde sig att leva av vad naturen gav, de lärde sig bruket av elden och kokkonsten, människornas antal steg sakta och byn växte.

Makthavarna (fysiska änglaväsen) upptäckte snart människornas by. Guds son steg då fram och berättade att människorna var kapabla att klara sig på egen hand. Han visade stolt upp hur de levde och hur de lagade till sin huvudföda som bestod av kokt sötpotatis. Men makthavarna var inte imponerade av människorna och deras små gåvor, de lät sig inte bevekas.

En dag kom makthavarna till byn för att döda alla människor och utplåna dem från jorden. Inför åsynen av makthavarna blev människorna skräckslagna, de var vana att samla sig i grupp vid fara och det skedde nu också. Makthavarna visste just detta och hade redan sin plan klar, de avsåg att hälla brännbar vätska över människorna och döda dem med facklorna som de bar.

Men Guds son var där och varnade dem med orden: ”Klumpa inte ihop er, sprid ut er, skingra er.” Och de gjorde som han befallde och spred ut sig över byn. Då beslöt makthavarna att bränna dem en och en, och en människa förlorade också livet i elden. Då steg Guds son emellan och sade: ”Om människorna ska dö av eld ska även jag dö.” Och Guds son dog den dagen, bränd levande till döds. Men därmed upphörde slakten, för Guds son var ursprungligen en av makthavarna, nu skämdes de och kunde inte fortsätta.

Med sitt eget liv friköpte Guds son människorna och räddade dem, de fick fortsätta att leva på jorden.”
 

Och så det märkliga: Just i slutögonblicket av min dröm hörde jag en röst som talade till mig, och orden löd:

”Ära vare Fadern och Sonen”
 

Innebörden var solklar: Sonen har lika hög status som den universelle Fadern; de är ett.
Jag kan inte enbart redogöra för den kosmiske guden, Sonen får inte glömmas bort.

 

◄ Tillbaka