|
Mysticism
|
Det är väl ändå en mardröm, eller kanske inte! Att det naturliga och
gudomliga skeendet i världen har 'kapats'. Att det ursprungliga förloppet
(ödet) på jorden har bringats ur spel? Gjorde illasinnade makter en 'kupp
mot Gud', för att själva kunna styra tidens förlopp?
Projekt 'Jeriko'
Jag anser mig nu ha avkodat vad 'The Matix' (matrisen, planen) faktiskt är
här på jorden, hur den påverkar oss. Matrisen är inte i första hand en
illusion i form av dolda frekvenser. Men matrisen är mycket riktigt en plan,
en 'spelföljd', varigenom makteliten styr skeendet på jorden. Normalt sett
följer utvecklingen en normal händelsekedja, där olika parter på jorden
interagerar och skapar en gemensam livsupplevelse. Men i fallet med jorden
så har händelsekedjan blivit kapad, bemäktigad med våld. Således 'skapas'
verkligheten åt oss, manipuleras såsom en producent skapar en film!
Kan inte avslöja några detaljer i intrigen, det skulle vara att trampa på
'ömma tår'. Men om förloppet omvandlas till fiktion så blir resultatet
endast en saga, en pjäs som spelas upp och passerar revy. Det blir upp till
läsaren att finna symboler, liknelser och samband. Sagan har redan varit
publicerad tidigare men här kommer den i repris. Titeln: 'Projekt Jeriko,
eller: Jorden, ett rövhål i kosmos!'
Sammankomsten
Den stora kristallsalen fylldes snabbt av män och kvinnor i vita strålande
kläder, galaktiska rådets medlemmar hade samlats. Golvet liknade en svart
spegel och väggarna var som en kupol av transparenta stenar. Stjärnljuset
samlades, förstärktes och penetrerade allas hjärtan med milt ljus, här fanns
inga dolda motiv.
Prins LeiLellan steg fram och lyfte handen till hälsning, han var
sannerligen skön att skåda. Nu talade han. Alla lyssnade andäktigt och
förväntansfullt, man kunde förvänta sig något enastående. ”Ärade
församling,” började prinsen. ”Ni känner mina förtjänster och mina svagheter
sedan begynnelsen. Därför vet ni också att jag inte uttalar mig förhastat,
har jag något att säga finns även ett gott skäl.” Prinsen hejdade sig och
betraktade åhörarna. Ingen rörde sig, tystnaden var fullständig.
Alla väntade på fortsättningen. ”Som ni vet lever vi i diminion, en av de
lägre dimensionerna i Kosmos. Vi går aldrig helt fria från den mörka sidan,
trots alla våra reformer och innovationer. En del av det svarta och
plågsamma kommer alltid att bringa oss sorg och förstämdhet. Sålunda har vi
alltid förutsatt att det måste förbli på det viset. Men här och nu vill jag
förkunna någonting fantastiskt: Ondskan kan för evigt utplånas.” Åhörarna
drog efter andan, tystnaden bröts. Det uppstod en oreda som var fullkomligt
osannolik i denna höga skara.
Marskalk Sonodian steg fram och lade handen på den centrala rökfärgade
stenen. Alla tystnade omedelbart, tog ett steg tillbaka med skammens rodnad
på kinderna. Vad hade hänt, plötsligt hade de för ett ögonblick fallit
tillbaka till en nivå jämförbar med energierna i den tredje dimensionen.
Marskalken var uppenbarligen kvar i denna energi, han rasade. ”Så! Prins
LeiLellan önskar ändra grundförutsättningarna för Kosmos, detta är oerhört!
Vad är det som får prinsen att tro att fundamentala lagar kan ändras hur som
helst?”
Prinsen, uppenbarligen förberedd på tumultet, var mycket lugn. ”Hör vad jag
fått veta från våra främsta entarotologer och stjärntydare. Mycket udda
händelser inom olika livsområden kommer att sammanfalla. En konjunktion som
endast inträffar en gång på omaloner, etaoner och eoner. I utkanten av vår
galax, i solsystemet Monmatia är en medlem av solklanen på ingående. Det
blir en kollision och en planet kommer att dö och en annan skapas. Den
senare skall kallas Jorden eller Ki, den kluvna.”
”Samtidigt, fortsatte prinsen, kommer Jorden slungas in i en ogynnsam
meanda, en kosmisk virvelflod. Jorden, sårad i begynnelsen, blir även
framgent olycksdrabbad i återkommande perioder. Slutligen sammanfaller även
den karmiska cykeln med samma koordinat. Detta innebär att jorden blir som
en magnet för en sällsam skara hopplösa, misslyckade, elaka och obstinata ök
till människor. Detta står skrivet, det kan inte förändras.”
”Så mycket större anledning att skrida till undsättning då.” Det var
Emarilla, Enros sköna mö av sol som hade uttalat sig, hon steg fram till
mitten av salen. ”Jag har hört, ett bud har just kommit in. Ark Miguella,
vår förkämpe har redan färdats till platsen, han önskar gripa in och om
möjligt förhindra en katastrof.” ”Jag föreslår en annan lösning.” Prins
LeiLellan avbröt henne inte men hon tystnade och han fortsatte. ”Detta är en
unik möjlighet. Låt oss inte bekämpa denna ondska, låt oss förstärka den.”
På nytt utbröt tumult i salen, det upphörde inte förrän LeiLellan själv lade
sin hand på den centrala stenen.
”Det är nu tid att ta ett modigt beslut. Låt all sorg och ondska som bringat
oss sådan ledsnad falla ner på jorden. Vår galax kommer grönska och bli som
en skimrande diamant. Namnet Vintergatan skall bli känt i oräkneliga
kvadranter. Det svarta skall inte finnas mer och lyckan bli evig.” Den
församlade skaran var mållös. ”Har du inte förbisett en detalj,” undrade en
kvinna som kallades Simsisi. ”Jorden kommer att bli ett veritabelt helvete.
Människorna kommer att leva i ständig dödsångest trots att de ständigt
återföds till planeten. De kommer plåga, terrorisera och döda varandra
samtidigt som de tror jorden vara en underbar plats. Schizofrenin blir total
och alla kommer att gå under i sitt sökande efter mål och mening.”
”Förvisso är det ett problem för de själar som hamnar där,” erkände
LeiLellan. ”Men tänk på fördelarna som merparten av galaxens invånare får
åtnjuta. Jag har trots allt en lösning som förhindrar evig isolering. Vart
tusende år av jordisk tid skall hundratusen själar friköpas från Jorden och
återvända till den kosmiska gemenskapen. De skall dock inte kunna förtjäna
sin frihet, snarare bör man likna det vid en företeelse som är välkänd i
denna dimension, ett lotteri.”
Åhörarna betraktade LeiLellan medan han talade. Salen var konstruerad så att
kristallerna i rummet fångade upp talarens energier och återspeglade dem i
klara färger. När LeiLellan talade var ljuset obeskrivligt, nästan
bländande. Ändå var färgerna han förmedlade inte helt transparenta. Det
fanns något dunkelt över dem och de gled in i varandra liksom för att gömma
sig. Fenomenet var helt nytt och många förundrade sig över det.
Ceremonien
Nu följde en tid av intensiv debatt, understödd av efterforskning,
beräkningar och studier av astronomiska och astrologiska aspekter. I sju
abkas pågick samtalen, i den åttonde steg prins LeiLellan slutligen fram,
lade vänstra handen mot den centrala stenen och den högra mot sitt bröst.
”Följ mig nu i mitt beslut, sade LeiLellan. Avlägg en helig ed, en
förbannelse över jorden men en evig välsignelse för vår älskade galax.”
Prinsen höjde rösten. ”JERIKO- Jorden, ett rövhål i kosmos.” Den rökfärgade
stenen glimmade till och lyste upp salen som en bekräftelse av eden.
Nu hade turen kommit till rådets övriga medlemmar. De tvekade. AnKellah,
LeiLellans rådgivare, gick fram först, fler följde efter. Slutligen var
rådets samtliga medlemmar framme. Det var trångt kring stenen men de lade
alla sin hand på den. ”Jorden, ett rövhål i kosmos,” upprepade LeiLellan.
”Jorden, ett rövhål i kosmos,” mässade rådet. Stenen svarade, lyste upp som
en nova och exploderade i ett skimmer av mikroskopiska kristaller.
Plötsligt var det som om ingen tyngd längre fjättrade deras kroppar, de var
lätta som fjädrar. Alla föremåls skuggor försvann och ersattes av ett
gyllene ljus. De såg sin egen sorg, saknad, mörker och oro lyfta som en
dunkel örn, sväva bort i rymden och försvinna. En exstatisk glädje sprudlade
genom dem som bubblor i ett glas. Som barn i paradiset skrek de rakt ut,
dansade och hoppade. Ondskan var utplånad.
Men från djupet av djup, från den mörkaste avgrunden steg ett skri av
ångest, vanmakt och djupaste förtvivlan upp. Det genomträngde rymder,
nebulosor och de tätaste stjärnmoln och nådde ända in i det galaktiska
rådets heliga sal. De hörde ropet, alla hörde det och de kände igen Ark
Miguellas röst. Men de hade ingen plats för denna sorg, den fäste inte vid
dem. Ropet lämnade dem och fördes vidare till platser som ingen känner. De
var ju fria nu, det fanns så mycket att upptäcka på nytt. Det var festens
och glädjens tid.
Epilog
Prins LeiLellans ord besannades. Vintergatan blev en pärla i rymden, ryktet
om dess glans spred sig med överljushastighet. Nu gick en tid, tider och
även en halv tid. Få mindes längre att det i galaxens periferi fanns en
liten, dunkel planet vars inneboende själar led outsägliga kval, ibland utan
att veta om det. Planeten tilläts inte dö, den var garanten för galaxens
lycka, en mörk hemlighet, känd endast av de invigda.
Om LeiLellan var populär tidigare var han nu galaxens oomstridde regent.
Hans popularitet visste inga gränser. Ofta sågs han sitta i sin
stjärnbeströdda tron blickandes ut över evigheten. Inte någon gång fick
regenten ont i ryggen, sådana världsliga problem var ett minne blott. Därför
satt han just så när ett meddelande kom om att en extragalaktisk budbärare
var på väg genom dumaslussen, gränsen till det yttre orena kosmos. En
mottagningskommitté formades i all hast, budbäraren anlände.
Budbäraren steg vördsamt fram mot tronen. ”Ädle herre, jag kommer med ett
ord direkt från väktaren av Kon Argib, tredje knutpunkten i kvadrant A14.
Man är starkt oroad över Projekt JERIKO som ni på egen hand har lanserat. Ni
bör veta att grannar i er omgivning, Andromeda, Magellan Major, Maffei samt
medlemmar i Virgo har långt gångna planer att göra samma sak som ni, och
göra sina galaxer lika strålande. Väktaren MimNagh låter därför fråga om ni
fullt ut inser att ert handlande hotar stabiliteten i hela universum.”
Nu sammankallades det galaktiska rådet på nytt. Denna gång tog det mycket
lång tid för sedan ondskan försvann fanns inget egentligt skäl att
upprätthålla en rådsfunktion. Dock, rådets medlemmar lyssnade till nyheterna
att deras tilltag nu började sprida sig runt i det kända kosmos. Rent
instinktivt förstod de att detta innebar stora problem men de var inte ett
dugg oroade och kände ingen skam. Sådana känslor var ju för evigt utrotade...
Friskrivning:
Informationen i den här artikeln är författarens
och bör inte förväxlas med konventionella
vetenskapliga uppfattningar.
◄
Go back
|
