Kosmologi

Varför är vi så skrämda för det oändliga? Människan tycks instinktivt rygga för alla
begrepp som inte går att skapa en bild av. Reaktionen, när hon ändå ställs inför det
obegränsade, blir: ”Det som jag inte kan se, finns inte. Universum måste ha ett slut.”
 

Dilemmat 

I själva verket är oändligheten en oerhört elegant lösning på några av människans svåraste frågor: ”När började allting och när kommer det att upphöra, var är universums slut och var är dess mittpunkt.” Oändligheten är Guds fysiska och andliga gestaltning, hur skulle den kunna vara begränsad? Det som många faller på när de vill sätta sig in i oändlighetens gåta är att de försöker greppa den, ringa in den och få den till någonting överskådligt.   

Det man bör göra när man närmar sig det oändliga är helt enkelt att acceptera den för vad den är. Den har ett värde i sig själv som man inte bör försöka omstrukturera för att skapa något mer ”rumsrent”. Det oändliga är inte bara möjligt; det är en realitet. Men för den sakens skull är inte allting oändligt, om ett Kosmos (världsalltet i sin ordnade form) skall kunna existera krävs även att vissa fundamentala begrepp är av begränsad, ändlig natur. 

Mystiska dimensioner 

Det finns en minsta enhet i universum, just den som greken Demokritos avsåg med sin atom, termen ”atomos” betyder just odelbar. Detta är inte samma enheter som atomerna i dagens fysik, som ju är delbara i allra högsta grad. Vi måste istället komma åt något som vetenskapen i dag inte känner till men som österlandet har närmat sig när de talar om Chi eller Ki, den fundamentala livsenergin som genomströmmar kosmos i alla riktningar. 

De minsta enheterna, som jag själv kallar Nol, är emellertid endast förmedlare av livsenergin. Nol fördelar sig på jämna avstånd från varandra i ett tredimensionellt mönster och bygger på så sätt upp det som vi kallar vakuum, tomrummet. Dessa enheter är oändligt gamla men de är inte oändligt små utan har en definierad storlek som är lika för alla. Det är just storleken på nol som sätter en gräns för hur litet något kan vara i vår dimension. 

Men nolenheterna tycks inte nöja sig med att bara existera, de ansamlas även och bildar större nolenheter (som dock är mer transparanta). Även dessa fördelar sig på jämna avstånd från varandra, i proportion till sin större storlek. De nya enheterna ansamlar sig i sin tur och i slutändan har vi inte mindre än sex olika tomrum som vart och ett är helt oberoende av de andra. Sex rumsliga dimensioner och även en sjunde som är helt förandligad. 

Den största strukturen 

Om det finns en minsta enhet i kosmos, finns det då även en största struktur? – Definitivt! Galaxerna ansamlar sig i hopar och dessa galaxhopar bildar strukturer som kan liknas vid gigantiska nervceller med utskott. Man kan säga att nervcellerna bildar en slags väv med håligheter i. Det är just dessa håligheter som utgör den aktuella dimensionens största struktur. I brist på bättre beteckning har jag valt att kalla håligheterna för hyperbubblor. 

Här kan det vara läge att ta en magnecyl för nu kommer nästa utmaning: Hyperbubblorna är nolenheter i ett ännu större universum. Denna högre gestaltning representerar en annan kvalitet av tillvaron. Vi lever i en värld som präglas av förgänglighet, i det högre universat råder oförgänglighet. Vi måste uppsöka det sjätte tomrummet och ge oss in i dess högre oförgängliga gestaltning för att finna den största fysiska strukturen alla kategorier. 

Den som lever i ett sådant oförgängligt universum kan konstatera att de största strukturerna istället har formen av hypergalaxhopar, sfäriska ansamlingar av galaxhopar. Ett något säreget sätt att veta var man befinner sig.     

Alltings begynnelse 

När uppstod det övergripande Kosmos? Det enkla, entydiga svaret är; aldrig. Enskilda stjärnor, solsystem och galaxer har en tillblivelse men inte det obegränsade alltet. Vetenskapen talar om Big Bang och menar att allting expanderar utifrån ett nolltillstånd, en singularitet… Men universum har varken mittpunkt eller slut, det utbreder sig oändligt i alla riktningar just därför att möjligheten finns. Det begränsade är ett påfund som människan söker för att bättre kunna kontrollera sin tillvaro. Med andra ord: Tidsaspekter gäller endast för begränsade yttringar. 

Man måste tydligt och klart skilja på universum i sig och ett mer luddigt begrepp som till exempel ”världsalltet”. En person som talar om världsalltet kanske talar om solsystemet, om vintergatan eller möjligen om ”den lokala gruppen” (den galaxhop vi tillhör). I den meningen kan världsalltet vara stort men det är trots allt begränsat till rum och tid. Man får inte blint tro på att universum expanderar, förskjutningen av ljuset mot det röda i spektrum hos avlägsna objekt kan tolkas på fler än ett sätt. Den dogmatiska låsningen vid Big Bang måste upphöra nu. 

Kosmiska dubbelgångare

Livet i kosmos är ingen slump, en konsekvens av oändlighetsperspektivet är faktiskt att livet alltid funnits. När man spinner vidare på den tråden kan man även sluta sig till att det finns identiska kopior av en själv på olika ställen i universum. Det handlar inte bara om någon enstaka filur som är ganska lik den man är, i ett oändligt världsallt finns det givetvis oändligt många personer som in i minsta atom är totalt identiska med en själv. 

Även om tanken svindlar så är mina talrika tvillingbröder trots allt inte helt lika mig själv. Anledningen är ju att jag är här där jag är, de andra är någon annanstans. Min historia är min egen, även min framtid, men i synnerhet min oförgängliga själ är enbart förknippad med mig själv. Om man känner sig riktigt nere någon dag så kan man finna tröst i det att man faktiskt har ett oändligt antal olycksbröder som i alla detaljer delar ens bekymmer.     

◄ Tillbaka