Varför är vi så skrämda för det oändliga?
Människan tycks instinktivt rygga för alla
begrepp som inte går att skapa en bild av. Reaktionen, när hon ändå ställs
inför det
obegränsade, blir: ”Det som jag inte kan se, finns inte. Universum måste ha
ett slut.”
Dilemmat
I själva
verket är oändligheten en oerhört elegant lösning på några av människans
svåraste frågor: ”När började allting och när kommer det att upphöra, var är
universums slut och var är dess mittpunkt.” Oändligheten är Guds fysiska och
andliga gestaltning, hur skulle den kunna vara begränsad? Det som många
faller på när de vill sätta sig in i oändlighetens gåta är att de försöker
greppa den, ringa in den och få den till någonting överskådligt.
Det man
bör göra när man närmar sig det oändliga är helt enkelt att acceptera den
för vad den är. Den har ett värde i sig själv som man inte bör försöka
omstrukturera för att skapa något mer ”rumsrent”. Det oändliga är inte bara
möjligt; det är en realitet. Men för den sakens skull är inte allting
oändligt, om ett Kosmos (världsalltet i sin ordnade form) skall kunna
existera krävs även att vissa fundamentala begrepp är av begränsad, ändlig
natur.
Mystiska dimensioner
Det finns en
minsta enhet i universum, just den som greken Demokritos avsåg med sin atom,
termen ”atomos” betyder just odelbar. Detta är inte samma enheter som
atomerna i dagens fysik, som ju är delbara i allra högsta grad. Vi måste
istället komma åt något som vetenskapen i dag inte känner till men som
österlandet har närmat sig när de talar om Chi eller Ki, den fundamentala
livsenergin som genomströmmar kosmos i alla riktningar.
De minsta
enheterna, som jag själv kallar Nol, är emellertid endast förmedlare av
livsenergin. Nol fördelar sig på jämna avstånd från varandra i ett
tredimensionellt mönster och bygger på så sätt upp det som vi kallar vakuum,
tomrummet. Dessa enheter är oändligt gamla men de är inte oändligt små utan
har en definierad storlek som är lika för alla. Det är just storleken på nol
som sätter en gräns för hur litet något kan vara i vår dimension.
Men
nolenheterna tycks inte nöja sig med att bara existera, de ansamlas även och
bildar större nolenheter (som dock är mer transparanta). Även dessa fördelar
sig på jämna avstånd från varandra, i proportion till sin större storlek. De
nya enheterna ansamlar sig i sin tur och i slutändan har vi inte mindre än
sex olika tomrum som vart och ett är helt oberoende av de andra. Sex
rumsliga dimensioner och även en sjunde som är helt förandligad.
Den största strukturen
Om det finns
en minsta enhet i kosmos, finns det då även en största struktur? –
Definitivt! Galaxerna ansamlar sig i hopar och dessa galaxhopar bildar
strukturer som kan liknas vid gigantiska nervceller med utskott. Man kan
säga att nervcellerna bildar en slags väv med håligheter i. Det är just
dessa håligheter som utgör den aktuella dimensionens största struktur. I
brist på bättre beteckning har jag valt att kalla håligheterna för
hyperbubblor.
Här kan det
vara läge att ta en magnecyl för nu kommer nästa utmaning: Hyperbubblorna är
nolenheter i ett ännu större universum. Denna högre gestaltning
representerar en annan kvalitet av tillvaron. Vi lever i en värld som
präglas av förgänglighet, i det högre universat råder oförgänglighet. Vi
måste uppsöka det sjätte tomrummet och ge oss in i dess högre oförgängliga
gestaltning för att finna den största fysiska strukturen alla kategorier.
Den som lever
i ett sådant oförgängligt universum kan konstatera att de största
strukturerna istället har formen av hypergalaxhopar, sfäriska ansamlingar av
galaxhopar. Ett något säreget sätt att veta var man befinner sig.
Alltings begynnelse
När uppstod
det övergripande Kosmos? Det enkla, entydiga svaret är; aldrig. Enskilda
stjärnor, solsystem och galaxer har en tillblivelse men inte det obegränsade
alltet. Vetenskapen talar om Big Bang och menar att allting expanderar
utifrån ett nolltillstånd, en singularitet… Men universum har varken
mittpunkt eller slut, det utbreder sig oändligt i alla riktningar just
därför att möjligheten finns. Det begränsade är ett påfund som människan
söker för att bättre kunna kontrollera sin tillvaro. Med andra ord:
Tidsaspekter gäller endast för begränsade yttringar.
Man måste
tydligt och klart skilja på universum i sig och ett mer luddigt begrepp som
till exempel ”världsalltet”. En person som talar om världsalltet kanske
talar om solsystemet, om vintergatan eller möjligen om ”den lokala gruppen”
(den galaxhop vi tillhör). I den meningen kan världsalltet vara stort men
det är trots allt begränsat till rum och tid. Man får inte blint tro på att
universum expanderar, förskjutningen av ljuset mot det röda i spektrum hos
avlägsna objekt kan tolkas på fler än ett sätt. Den dogmatiska låsningen vid
Big Bang måste upphöra nu.
Kosmiska
dubbelgångare
Livet i kosmos är ingen slump, en konsekvens av
oändlighetsperspektivet är faktiskt att livet alltid funnits. När man
spinner vidare på den tråden kan man även sluta sig till att det finns
identiska kopior av en själv på olika ställen i universum. Det handlar inte
bara om någon enstaka filur som är ganska lik den man är, i ett oändligt
världsallt finns det givetvis oändligt många personer som in i minsta atom
är totalt identiska med en själv.
Även om
tanken svindlar så är mina talrika tvillingbröder trots allt inte helt lika
mig själv. Anledningen är ju att jag är här där jag är, de andra är någon
annanstans. Min historia är min egen, även min framtid, men i synnerhet min
oförgängliga själ är enbart förknippad med mig själv. Om man känner sig
riktigt nere någon dag så kan man finna tröst i det att man faktiskt har ett
oändligt antal olycksbröder som i alla detaljer delar ens bekymmer.
◄
Tillbaka
|