Universum innehåller två
typer av väte. Antingen är en positiv kärna omgiven aven negativ partikel
eller så omges en negativ kärna av en positiv partikel. Protonen skapas
alltid i par med sin antipartikel. Vanligt väte känner vi till; var
någonstans finner vi antiväte?
Atomär materia
För att det skall vara helt klart vilken materia som avses måste vi införa
en definition av materien i fråga. Här avses alltså materien på det atomära
planet; protoner och neutroner, vilka omges av de lättare elektronerna. Vi
bortser även från neutronerna i vår betraktelse så att endast grundämnet
väte i sin enklaste form återstår:
AM1 = Atomär materia Typ 1: Positiva kärnpartiklar (protoner)
omges av
negativa satellitpartiklar (elektroner).
AM2 = Atomär materia Typ 2: Negativa kärnpartiklar (antiprotoner)
omges av
positiva satellitpartiklar (positroner). |
|
En stabil omgivning
För att materia skall kunna ansamlas och bilda större objekt som planeter,
solar och galaxer måste det aktuella kontraherande gasmolnet bestå av samma
typ av atomär materia. Om AM1 och AM2 skulle mötas inom samma område utplånar
de varandra. Restprodukten, i mötet mellan materia och antimateria, bildar
genast ny materia men den atomära strukturen återbildas inte utan materien
kvarstår i sitt plasmatillstånd (fria protoner respektive fria elektroner).
Plasmamoln är alltid föregångare när atomär materia bildas.
Den atomära materien måste således först dela upp sig i två åtskilda områden
där varje område enbart består av en bestämd typ av atomär materia. Vi har
redan kunnat dra slutsatsen att vårt solsystem består av en och samma typ av
atomär materia. Rent definitionsmässigt anser vi att protonen har en positiv
laddning och att elektroner har en negativ laddning. Man kan inte enbart
genom observationer avgöra vilken typ av materia exempelvis en sol består av.
Även gravitationen reagerar likadant gentemot båda materietyperna.
Kosmisk smältdegel
Om det nu finns specifika områden där plasma indelar sig i atomära gasmoln,
borde vi då inte visuellt kunna lokalisera dessa områden? Svaret är: Det kan
vi och det gör vi, emellertid är vi så vana med strukturerna att vi inte
omedelbart tolkar dem på rätt sätt. Uppdelningen i AM1 och AM2 sker inte på
solnivå utan på galaxnivå. Vi måste alltså gå tillbaks till Edwin Hubbles
klassifikation av galaxernas form.
De strukturer som är särskilt intressanta i sammanhanget är
stavspiralgalaxerna och i någon mån de galaxersom benämns ”Theta”. Det som
efterlyses är alltså en struktur med en central härd omgivet av två
yttre förtätningar. Det är också avgörande om den centrala plasmahärden
inledningsvis har en rotation eller inte. Det vanligaste tycks vara att
härden sammandrar sig under rotation, det andra alternativet hör till
undantagen.
Galaktisk parbildning
Låt oss börja med att studera en roterande plasmahärd som just skapat
atomär materia i två områden på ömse sidor om härden. Den här
galaxstrukturen kallas i Hubbles klassifikation för galaxer typ SBa. Den
centrala kärnan är fortfarande uttalad och från de båda materieområdena
utgår varsin spiralarm där stjärnor bildas genom kondensation av gas. |
|
I den fortsatta utvecklingen krymper kärnpartiet och strukturen kallas nu
SBb (se galaxen längst upp på sidan). Den centrala plasmahärden kommer
slutligen försvinna helt.
Förutsatt att
dess ursprungliga rotation var tillräckligt kraftig kommer nu även de två
områdena med olika atomär materia att skilja sig från varandra. De har nu
utvecklats till två självständiga spiralgalaxer. De är syskongalaxer men den
enes materia är diametralt motsatt den andres materia. Båda stannar i regel
kvar inom den gemensamma galaxhopen. |
|
Ickeroterande system
När den centrala plasmahärden saknar rotation uppstår en annorlunda
struktur. Det finns en galaxkärna som förut men den atomära materien som
bildas lägger sig i två sfäriska områden mitt emot varandra. Resultatet är en galax av typen SB0. Här är det enbart den utåtriktade kraften
i härdens partikelreaktioner som motverkar den sammandragande kraften. |
|
Den
centrala plasmahärden fortsätter att krympa ihop samtidigt som materieområdena på ömse sidor växer i storlek. Den här
formen brukar kallas galax av typ Theta, efter den grekiska bokstaven.
Avgörande för om de två materieområdena lyckas skilja sig från varandra är
plasmahärdens massa, en större massa skapar det nödvändiga gastrycket inför
uppdelningen. |
|
Det är osäkert hur de slutliga galaxerna gestaltar sig efter en uppdelning i
ett ickeroterande system. Troligen handlar det dock inte om elliptiska
galaxer. Dessa är med stor sannolikhet slutstadierna av äldre
spiralgalaxer när rotationen har avstannat och spiralarmarna inte längre
framträder. Vad gäller ickeroterande plasmahärdar får man istället förmoda
att de bildar irreguljära galaxer (galaxer utan specifik form).
Galaktisk interferens
Det är ingalunda så att galaxer av olika atomär materia exploderar om de
kolliderar. Galaxer består mestadels av tomrum och det är fortfarande de
gravitationella krafterna som styr dessa förlopp. Den solvind som till
större delen består av protoner, skapar också en repulsionskraft runt
stjärnorna i en galax som motverkar kollisioner med andra himlakroppar. Man
kan emellertid inte utesluta att galaxer ”adopterar” delar av andra galaxer, även de
medmotsatt materietyp. En ny galax består dock alltid av samma materia; AM1
eller AM2.
◄
Tillbaka
|