Kosmologi

Universum innehåller två typer av väte. Antingen är en positiv kärna omgiven aven negativ partikel eller så omges en negativ kärna av en positiv partikel. Protonen skapas alltid i par med sin antipartikel. Vanligt väte känner vi till; var någonstans finner vi antiväte?
 

Atomär materia

För att det skall vara helt klart vilken materia som avses måste vi införa en definition av materien i fråga. Här avses alltså materien på det atomära planet; protoner och neutroner, vilka omges av de lättare elektronerna. Vi bortser även från neutronerna i vår betraktelse så att endast grundämnet väte i sin enklaste form återstår:
 

AM1 = Atomär materia Typ 1: Positiva kärnpartiklar (protoner) omges av negativa satellitpartiklar (elektroner). AM2 = Atomär materia Typ 2: Negativa kärnpartiklar (antiprotoner) omges av positiva satellitpartiklar (positroner).

En stabil omgivning

För att materia skall kunna ansamlas och bilda större objekt som planeter, solar och galaxer måste det aktuella kontraherande gasmolnet bestå av samma typ av atomär materia. Om AM1 och AM2 skulle mötas inom samma område utplånar de varandra. Restprodukten, i mötet mellan materia och antimateria, bildar genast ny materia men den atomära strukturen återbildas inte utan materien kvarstår i sitt plasmatillstånd (fria protoner respektive fria elektroner). Plasmamoln är alltid föregångare när atomär materia bildas.

Den atomära materien måste således först dela upp sig i två åtskilda områden där varje område enbart består av en bestämd typ av atomär materia. Vi har redan kunnat dra slutsatsen att vårt solsystem består av en och samma typ av atomär materia. Rent definitionsmässigt anser vi att protonen har en positiv laddning och att elektroner har en negativ laddning. Man kan inte enbart genom observationer avgöra vilken typ av materia exempelvis en sol består av. Även gravitationen reagerar likadant gentemot båda materietyperna.
 

Kosmisk smältdegel

Om det nu finns specifika områden där plasma indelar sig i atomära gasmoln, borde vi då inte visuellt kunna lokalisera dessa områden? Svaret är: Det kan vi och det gör vi, emellertid är vi så vana med strukturerna att vi inte omedelbart tolkar dem på rätt sätt. Uppdelningen i AM1 och AM2 sker inte på solnivå utan på galaxnivå. Vi måste alltså gå tillbaks till Edwin Hubbles klassifikation av galaxernas form.

De strukturer som är särskilt intressanta i sammanhanget är stavspiralgalaxerna och i någon mån de galaxersom benämns ”Theta”. Det som efterlyses är alltså en struktur med en central härd omgivet av två yttre förtätningar. Det är också avgörande om den centrala plasmahärden inledningsvis har en rotation eller inte. Det vanligaste tycks vara att härden sammandrar sig under rotation, det andra alternativet hör till undantagen.
 

Galaktisk parbildning
 

Låt oss börja med att studera en roterande plasmahärd som just skapat atomär materia i två områden på ömse sidor om härden. Den här galaxstrukturen kallas i Hubbles klassifikation för galaxer typ SBa. Den centrala kärnan är fortfarande uttalad och från de båda materieområdena utgår varsin spiralarm där stjärnor bildas genom kondensation av gas.

I den fortsatta utvecklingen krymper kärnpartiet och strukturen kallas nu SBb (se galaxen längst upp på sidan). Den centrala plasmahärden kommer slutligen försvinna helt.
 

Förutsatt att dess ursprungliga rotation var tillräckligt kraftig kommer nu även de två områdena med olika atomär materia att skilja sig från varandra. De har nu utvecklats till två självständiga spiralgalaxer. De är syskongalaxer men den enes materia är diametralt motsatt den andres materia. Båda stannar i regel kvar inom den gemensamma galaxhopen.

 
 
Ickeroterande system
 

När den centrala plasmahärden saknar rotation uppstår en annorlunda struktur. Det finns en galaxkärna som förut men den atomära materien som bildas lägger sig i två sfäriska områden mitt emot varandra. Resultatet är en galax av typen SB0. Här är det enbart den utåtriktade kraften i härdens partikelreaktioner som motverkar den sammandragande kraften.

Den centrala plasmahärden fortsätter att krympa ihop samtidigt som materieområdena på ömse sidor växer i storlek. Den här formen brukar kallas galax av typ Theta, efter den grekiska bokstaven. Avgörande för om de två materieområdena lyckas skilja sig från varandra är plasmahärdens massa, en större massa skapar det nödvändiga gastrycket inför uppdelningen.

Det är osäkert hur de slutliga galaxerna gestaltar sig efter en uppdelning i ett ickeroterande system. Troligen handlar det dock inte om elliptiska galaxer. Dessa är med stor sannolikhet slutstadierna av äldre spiralgalaxer när rotationen har avstannat och spiralarmarna inte längre framträder. Vad gäller ickeroterande plasmahärdar får man istället förmoda att de bildar irreguljära galaxer (galaxer utan specifik form).
 

Galaktisk interferens

Det är ingalunda så att galaxer av olika atomär materia exploderar om de kolliderar. Galaxer består mestadels av tomrum och det är fortfarande de gravitationella krafterna som styr dessa förlopp. Den solvind som till större delen består av protoner, skapar också en repulsionskraft runt stjärnorna i en galax som motverkar kollisioner med andra himlakroppar. Man kan emellertid inte utesluta att galaxer ”adopterar” delar av andra galaxer, även de medmotsatt materietyp. En ny galax består dock alltid av samma materia; AM1 eller AM2.
     
 

◄ Tillbaka